Jag tror på det senare. Jag blev upplyft av Lövins bok, inte nedstämd. Det låter konstigt. ”Tyst hav” är ju inget annat än en tvåhundra sidor lång larmrapport som tar sin början i ett pressmeddelande från Fiskeriverket om att inflödet av glasål från Sargassohavet minskat med nittionio procent på tjugo år.
Det blev för Lövin upptakten till otaliga kafkaartade möten med biologer, politiker, och
byråkrater med akuta besked: Ålen är akut utrotningshotad. Torskbestånden i Östersjön kan, precis som de gjorde utanför New Foundland i Kanada, när som helst kollapsa. Fisket efter jätteräkor har förvandlat stora delar av mangroveskogarna till lera.
För fisket jobbar sig allt längre ned i näringskedjan. Valar och svärdfiskar i går, ”maneter och planktonsoppa i morgon” skriver Lövin och citerar marinbiologen Daniel Pauly: ”För tio år sedan sa jag det som ett skämt. Nu är det verklighet.”
Det är inte utan att man till slut tror fiskaren Tore Ahlström när han refererar till Jesaja och Hebréerbrevet: ”För en människa som är troende är det inga överraskningar. Det s k a ta slut alltihop, det s k a nötas ut.”

Upplyft av det här? Ja, faktiskt. Till slut. För Lövin har ett nytt tonfall. Med utgångspunkt i fisket visar hon på en annan väg ut ur konsumtionsdebatten. Där brukar vi som bekant bara möta två sorters röster, en sträng som
talar nedåt, utan att intressera sig för varför våra vanor ser ut som de gör, och så en annan, som krampartat kramar sitt kött och sin lyxkonsumtion som vore det en absolut rebellisk handling.
Det vill säga en Nina Björk som oavbrutet talar svårt föraktfullt om allt från täckjackor och vin och möbler och en glad tv-kock som gör soppa toppad med ål precis som vanligt. Där Björk skyr medel som inspiration har vår tv-kock stagnerat i uppdraget att inspirera.
När jag i höstas invände mot Mat-Niklas högst traditionella mat-tv var det just svaret jag fick i mejl från
irriterade hobbykockar: ”Det är ju bara inspiration.”
Inspireras av samma sak då som nu? Lövin föreslår något annat. Sista kapitlet i boken radar upp en handfull lösningar, marina reservat, fiskekvoter och så vidare, samt en utförlig lista till läsaren över vilka fiskarter som vi kan äta med gott samvete.
Liksom hennes konsumentjournalistik på andra håll pekar hon på möjligheter, andra vanor, andra sorters julbord, i stället för inga julbord alls. Sill och krabbor i stället för hälleflundra och tonfisk. Till och med det blankblå svarta bokomslaget på ett ännu inte dött hav fungerar som en sorts viskning: det är ännu inte försent.

Visst kan man som Lisa Gålmark gjorde i Aftonbladet (2/1) invända att den animaliska livsmedelsindustrin inte har någon framtid överhuvudtaget. Men Lövin slåss inte specifikt för fisket. Utan för ett ökat intresse, ökade kunskaper och nyfikenhet.
Slaget gäller inte så mycket vad vi konsumerar utan hur vi gör det – i morgon kan det mycket väl vara något annat vi bör rödlista. Ja, Lövin förespråkar en konsumtion med lång och utförlig lista i jackfickan och för första gången känns det just – inspirerande.