Redan under första avsnittet gnuggade jag mig i ögonen, försökte titta från sidan, försökte hitta tecken, tecken på trippelironier, dolda meddelanden om att det här var ett skämt, egentligen.
Ett par veckor senare har
jag ännu inte hittat några. Och inte ens nu känner jag mig fullständigt säker. Men visst var "Världens modernaste land" på riktigt? Visst var Fredrik Lindströms panelsamtal med Peter Englund och annat helbeläst folk på riktigt? Det var inte en drift med panelsamtalen och de helbelästa? Jag hoppas någonstans fortfarande att det kan ha varit så.
Bara för att få det sagt: Klart vi kan tala om svenskhet. Klart vi borde göra det också.
Lindström krumbuktade en hel del i inledningen för att ens komma fram till vad programserien skulle handla om. För att han redan då visste att jakten på svenskheten skulle komma att kräva sina hisnande generaliseringar? Nej, jag tror inte det. Jag tror att han slog lojt med det där badmintonracket därför att han kände sig rätt liten då. Det var ju ett mastigt upplägg han presenterade. Och att han visste att de inte hade stoffet att ro det i land.
"Världens modernaste land"
sköt in sig i ett inaktuellt ingenting. Man snackade pizzor och olivoljor, tacos och ostar, uppkoppling, friskvård och andra svenskklichéer till förbannelse och lika kul var det den fyrtiofjärde gången man landade i bilden av svensken som en frusen figur, begravd i högteknologisk interiör som vill väl men sällan får till det.
En groggveranda, tänkte jag till en början, en himla hammock en midsommarnatt var som helst där samtalsämnena tryter och tråden om det småttiga Sverige plockas upp.
Någon har hamnat i trubbel med skattemyndigheten eller något försäkringsbolag. En annan drabbats av rökförbudet. Och så var vi i gång. Men oavsett hur det där börjar vet vi var det slutar, att det funkar ändå, vårt Sverige, att vi inte skulle vilja byta. Ungefär så. Men det är inte riktigt sant. Riktigt fullt så präktiga är aldrig groggverandor. De vågar som sagt provocera, skälla lite. Det vågade inte Lindström.
Jag vågar påstå att inte en enda medborgare i det här landet fick sin självbild prövad av det här programmet. Modern, jättehygienisk och klädsamt hämmad låter ju rätt bra, trots allt. Det kunde ju, som man säger, vara värre.
Och värre är det, det
vet vi ju. Det förekommer faktiskt svåra drabbningar kring svenskheten. Ta till exempel våld mot kvinnor. Är kontrollerade och hotade kvinnor något mycket artspecifikt från Mellanöstern? Är det inte det? Vad förenar, vad skiljer åt?
Hur ser ett genomsnittligt svenskt övergrepp ut? Det ville inte Lindström ta i. Så klart inte.
Samtliga ständigt omdebatterade svårare saker så som det svenska språket, äldrevården, fladdrade hastigt förbi till förmån för ytterligare en sketch om svenskars förkärlek för olivolja och sushi. Blir ju rätt kul tv. Populär tv. Kan inte komma på när något svenskt teveprogram blev så gullat med i svensk press som det här. Det talades till och med om folkbildning, om något nytt bortom förslöande och farliga dokusåpor och "Let's Dance".
Att dokusåpan ofta är att jämföra med en näringsfattig chipspåse kan jag gå med på. Men "Världens modernaste land" som bastant havregrynsgröt? Nja, mer som den djupfrysta grönsakspajen då, förrädiskt lögnaktigt närande.
