Men det är en helt annan sak att skissa på ett samhälle där föräldrar ska gå hem och delta allt mindre, och göra det i Sveriges största morgontidning, och samtidigt förvänta sig att sitta där helt oemotsagd. I ditt svar (10/11) på den efterföljande debatten verkar du uppriktigt förvånad över att det inte blev så. Men grejen är ju att man måste bli ivrig, nyfiken och utmanad av en utopi för att man ska vilja ta den till sig. Och jag blev inte det. Jag vill helt enkelt inget av det du vill. När du målar upp konturerna av ditt idealsamhälle och förklarar vad du vill avlägsna blir jag bara sorgsen.

Jag tycker att du just nu

låter som en person som knallar runt med en djup oförståelse inför allt omkring sig och inte ens bemödar sig med att ta reda på varför dina medmänniskor gör som de gör. I stället antas vi bara identifiera oss med din bild av oss som blåsta föräldrar, knegandes heltid med deppiga ungar på dagis därför att vi är så enormt sugna på att köpa fyra fula nya täckjackor varje vinter. Du lämnar inget som helst utrymme åt möjligheten att vi arbetar därför att vi tycker om att resa (med våra barn!), att kunna laga tänderna utan att få ont i magen över tusenlapparna det kostar, över att ibland kunna köpa hämtmat för att faktiskt kunna spendera tid med våra barn. Ja, vi lägger pengar på sånt du öppet föraktar också, på att vidga parfymsamlingen därhemma, på dataspel, nya skitsexiga stövlar, men jag undrar, hur kan du veta att detta inte är sann lycka - också? Hur kan du veta att det inte gör något bra med människor? Att vi rent av kanske blir just mer närvarande föräldrar av att det existerar njutning utanför barnen också? Det kan mycket väl vara fel, det här. Vi kanske faktiskt lever fattiga, futtiga liv, du kanske har helt rätt i att det kanske finns något mycket bättre. Men om jag ska tro på det måste du bli lite bättre på att skissa på alternativ. Det duger helt enkelt inte att vara en människa som mår illa över sin samtid, så illa att hon vill rulla ihop sig till en liten boll, och inte vara med längre. Du måste förklara vad vi får i stället.

När jag intervjuade dig

för några år sedan ställde jag den frågan. "Närhet till människor", svarade du då. Det lät fint. Jag gillade det svaret. Men sen dess har jag börjat tycka att det är väl lite din utopi bjuder på, att jag nog vill att mitt liv rymmer mer än bara närhet till människor. I tidningen Arbetaren fick du nyligen frågan igen, hur kul blir egentligen den här nya världen? Du svarade att du ifrågasätter just det, "att det alltid ska behöva vara så roligt". Heltidsarbetande föräldrar ska alltså lägga av med sitt självförverkligande, gå hem till barnen, sluta blicka mot oxfilén i charkdisken, sluta fantisera om Grekland i sommar, och nöja sig med att umgås med barnet därhemma och gå till parken ibland, fastän det inte känns så kul, därför att livet minsann inte var menat att vara så himla kul alltid.

Jag är rädd att en dröm,

en utopi måste kännas rikare än så, för att jag ska vilja vara med på den. Människor har faktiskt inte så jäkla roliga liv, Nina. Vi äter samma frukost varje dag, vi är småsnoriga, vi tycker för det mesta att det saknas kul program på teve. Och här kommer du och viftar med ännu mindre skoj, och blir förvånad över att vi inte tänker ge upp våra liv för ett sånt erbjudande.