Ja, det lagförslaget fick justitieminister Beatrice Ask på sitt bord häromveckan och vi fick ett nytt begrepp att tugga i oss. Child Grooming, som det kallas, eller gromning som Dagens Nyheter velat översätta det till, är redan kriminaliserat i både Storbritannien, Kanada, USA och Australien.
Men lagförslaget ställer också andra, i praktiken viktigare frågor som kom bort i rapporteringen – förmodligen därför att de inte lika förutsägbart delar landets tyckare i två klart angränsade läger: ”Även om den nu aktuella företeelsen har kommit att uppmärksammas i skolvärlden kan det ändå finnas anledning att vid kommande revideringar av läro- och kursplaner uppmärksamma frågan och överväga om undervisning om sådana faror som är förknippade med internetkontakter med vuxna främmande människor bör införas som ett obligatoriskt moment inom ramen för något skolämne.”

I korthet: Kräver Internet kunskaper? Och i så fall, är det skolans uppgift att tillhandahålla dem?
Hur närmar man sig den frågan? Kanske genom att plocka ut internet ur den eländigt förenklade historieskrivning som placerar nätet nånstans efter radion och tv:n? Radion dog inte när vi fick tv men både radio och tv dör med Internet. Det finns i stort inte längre några rimliga informationsverktyg utanför internet. Men vad för slags informationsverktyg är det?

Ja, ungefär så här: i veckan sökte jag på ”train” på youtube för att stilla min unges begär efter susande snabbtåg. Jag fick upp en film där en påstått leukemisjuk tonåring surfar på tågtak sin sista tid i livet. Gripande men det var inte vad jag var ute efter.
Om internet vore ett uppslagsverk kommer inte halshuggningar under ”h” utan som fristående lappar som faller ut lite varstans utan förvarning. Föräldrafilter? Hur då? Vad ska bort? Bajsporr? Biografier över seriemördare? Krigsdokumentation?
En av nätets mest älskade kortfilmer är tio år gammal och föreställer Goddess Bunny the Tap dancer, en poliosjuk transvestit som svårt, svårt avmagrad genomför en steppdans på en veranda någonstans i Los Angeles. Filmen framkallar gapskratt hos någon, mardrömmar hos en annan. Vad göra? Blocka allt som någon tagit anstöt av?
Och ovanpå det då, internet som mötesplats, som vardagsrum mer avancerat än vilket vanligt möte som helst.
Verkligheten kan erbjuda riktiga kroppar, riktiga röster. Internet fixar allt det andra, avgränsade forum, anonymitet, möjlighet att stiga in och ut, att omedelbart hitta medspelare till ett parti alfapet eller vad man nu diggar.

Att inte lämna ut telefonnummer och adress är grundkursen ja, men internet är inte längre bara Lunarstorm. Men vad är det? Vad gör det med oss? Ja, det är kanske det vi ska tala om, vrida på, försöka förstå?
Har du skissat färdigt på dina sorgligt daterade idéer om centralprov i tyska och religion, skolminister Björklund? I så fall kanske vi kan ställa den verkligt moderna frågan: hur rustar vi ungarna för internet?