Vad är viktigast?
Intressant journalistik eller en opartisk?
Det var SvD:s Ingmarie Froman som (26/4) ställde frågan: tar man på DN inte längre hänsyn till jävssituationer? Detta efter att tidningens kulturchef valde att sätta Lars Noréns dagbok i näven på teaterkritikern Leif Zern, själv omskriven, och nedskriven, i verket.
Ja, låt oss tala om jäv! Och låt oss ställa frågan: finns det längre några andra möjligheter?
Jag tyckte ju nämligen att Schottenius gjorde alldeles rätt. Sätt en kritiker som har något initierat, riktigt, k u l att säga om saken. Något som känns, kort sagt.
Eller gör så som många redaktörer valde att göra, lägg uppdraget på en kritiker som befinner sig på så långt avstånd från Norén, teatern och alla kring den som det bara är möjligt.
Då blev det ungefär som för Jenny Tunedal i Aftonbladet (25/8): rekordskakigt och löjeväckande tillrättalagt. Jag tror ingen läsare hade någon användning av den recensionen.
Förlaget däremot tyckte att den funkade finfint som säljtext i annonserna. Är det bättre?
Ny sorts litteratur kräver nya lösningar. Jag tycker mest att det är synd att ingen redaktör kommit på det tidigare.
Till och med debatten om Maja Lundgren höll ju på att aldrig bli av just av det skälet.
Det må vara glömt nu men den första veckan efter att boken kom ut kännetecknades av ett lojt, fejkat lugn eftersom mottagandet var så otydligt. Ingen hade något att säga, allra minst på Aftonbladet. Frågar man Froman var det visst en alldeles utmärkt lösning:
"Aftonbladet skötte det mönstergillt. Boken recenserades av en kritiker utanför tidningen, och man höll distans till den debatt som följde."
Mönstergillt? Hur då? När ingen överhuvudtaget kan minnas vem som skrev eller vad som stod där?
Då hade jag betydligt roligare med Åsa Linderborgs skruvade, paniska och i allra högsta grad jäviga insats i det senare, riktiga högljudda grälet.
"Kritiker utanför tidningen", förresten, ska jag ta och säga något om också. Gästkritiker anlitas traditionellt då man anser att den egna redaktionen står för nära författaren. Men till vilken nytta? Tenderar de texterna att bli rakare, enklare, modigare?
Nej. Motsatsen däremot är standard. Gästkritiker blir för det mesta så nervösa av att kliva in i ett annat sammanhang att de liksom fastnar i uppdraget och för sig som en genomsnittlig högstadieelev med grupparbete inför klassen.
Alla vet att det är så, ingen säger det.
Så här: Kulturscenen i det här landet är liten. Alla känner inte alla. Men alla känner lite för många för att känna sig fria i sitt yrke.
D e t kan vi gärna göra något åt. Måste journalister till exempel mötas live så ofta? Jag tycker det är djupt suspekt, oetisk till och med, att umgås flitigt med ett stort antal journalister. En kartläggning av alla bästis- och fikarelationer över redaktionsgränser i branschorganet hade varit god, konsumentupplysande journalistik.
Men åt branschens själva storlek finns fortfarande inget att göra. Kliv in, redovisa relationen till verk och författare, så som Zern alldeles föredömligt gjorde, och sedan: tuta och kör.
Hellre en recension som kommer någonvart än en opartisk men skitskraj.