Prata om våldtäkt? Visst. Men inte gärna så här.
Det var inte en litteraturkritik modell större som tog sig an Katrine Kielos på förhand omtalade essäbok "Våldtäkt & romantik" (Modernista). De omfångsrika lovorden var alla varianter på litteraturmagasinet Babels programledare Daniel Sjölins varma klapp på huvudet: "shit vad smart hon är".
Kritiken var lika poänglös. På den här tidningens kultursidor dristade sig Therese Bohman till att motta Kielos inte helt vågade tes om våldtäkt som en fråga om kön med: "Där får vi nog komma överens om att inte komma överens." Använda en kultursida för att bena ut och brottas kring dessa olikheter? Tydligen inte.
I Aftonbladet gjorde Ulrika Stahre till slut ett försök att problematisera boken för dess något ovanliga grepp att blanda teori kring våldtäkt med ett försök att teckna våldtäkten skönlitterärt.
Varför var det ingen som bara sa som det var? Att Våldtäkt & romantik är en anmärkningsvärt slarvig bok.
"Vi måste prata om våldtäkt", inleder Kielos. Men den som hoppas på ett samtal väntar förgäves. Jag skulle snarare vilja likna detta vid ett ensamt barns lekar. Favoritleksakerna - i det här fallet åtskilliga feministiska tänkare - placerar Kielos ut framför sig och när det egna tänket tryter plockas de in, en efter en, i ett vansinnigt tempo.
Det är ett citat där, och ytterligare ett som sedan Kielos slår hårt mot. Men så medverkar inte heller Simone de Beauvoir, Susan Brownmiller eller Luce Irigaray som något annat än karikatyrer, vars tankegods stympats ned till oigenkännlighet.
Det nutida läget sammanfattar Kielos som ett där "svenska feminister rasar mot sexualiseringen av det offentliga rummet". Gör de? Vem? Kort sagt: på drygt hundra sidor tar sig Kielos friheten att sopa undan trettio år av feministisk sexualdebatt. Det är ohederligt.
Att en sådan här bok inte plockas isär oroar mig. Ett par recensenter påstår sig till och med hafunnit något helt nytt. Vad? Jo, Kielos lanserar idén om att våldtäkt inte handlar om makt allena utan också sex. Jaha. Det råkar nu vara en feministisk insikt som har rätt många år på nacken.
Är intresset för feministisk teori på våra kultursidor verkligen så här lågt? Är källan till kunskaper fortfarande bara de egna fördomarna? Jag tror inte det. Jag hoppas inte det.
Jag tror snarare att den här boken precis som Katarina Wennstams reportageböcker om våldtäkt fallit offer för en av sina egna teser: "Alla är emot våldtäkt." Man får helt enkelt inte tycka illa om böcker vars syfte är lovvärt oavsett hur mischmaschigt författaren för sig.
Men ändå. Jag undrar: var det ingen som orkade till slutet? Som såg på när Kielos tvingadeskonstatera att hon faktiskt inte har något eget att tillföra förståelsen för vad en våldtäkt är för något. Det ser ju illa ut för en bok som utlovat fördjupande studier.
I ren desperation över sitt eget sviktande projekt plockar till slut Kielos in kroppen i leken: "Kvinnans könsorgan täcker sin öppning med löjliga hudveck, lite för blyg för sina egna djup. Den inbyggda oanständighet som bor i att vara ihålig på det där sättet generar henne."
Ja, att ge sig ut i freudianska träskmarker för att förstå våldtäkt är onekligen ett nytt grepp. Men jag har faktiskt fått nog nu. Nog av tänkare självupptagna nog att skjuta in sig själva i frontlinjen för feministisk debatt helt utan täckning.
Linna Johansson
linna@bleck.org
