Vad göra med de där blocken av olust, leda, inget att göra, som tränger sig in med jämna mellanrum under en gråbrun januarivecka?
Hur tar man på bästa sätt hand om de där minuterna på kvällen då huvudet och kroppen liksom stängt ned men man själv ännu inte riktigt är beredd att ge upp?
Hyr en film? Går ut och springer? Har aldrig funkat på mig.
Det där om fysiska aktiviteters självklart saliggörande effekter är en lögn. Om jag inte är upplagd för det innan, kommer jag definitivt inte att vara det sen, då kommer skorna fyllas med stenar, ryggen klia, luften kännas tjock, allt det där.
Så jag loggar in i World of Warcraft i stället. Nu betydligt mer sällan än för ett par år sedan. Men ändå, det är fortfarande där.
I veckan släpptes The Burning Crusade,
en expansion till WoW, världens just nu största onlinerollspel med uppskattningsvis åtta miljoner användare och förmodligen förra årets mest förbeställda julklapp. Men vad ska vi säga om det? Saker och ting är ju desamma, en handfull nya områden men samma mobs och quests, grafik som kopierats om och om igen.
Om spelet i sig finns överhuvudtaget inget att säga hur mycket Jonas Thente på DN än försöker.
WoW är nämligen varken specifikt en saga eller ett äventyr. Det är ett community. Och hur lyckat tillägget kan sägas vara ur det perspektivet går rimligen inte att veta redan nu. Det kommer att visa sig om ett par månader, om snacket i chatten består, om rörelsen består, om vi fortsätter att logga in. WoW har inget eget liv utanför det här.
Och fortsätter att logga in
kommer vi att göra om vardagen består. Tro inte dem som talar om helt andra regler här. Det är inte sant.
I själva verket är WoW ett så framgångsrikt spel därför att det i n t e skiljer sig så mycket åt från det vanliga livet.
Det är bara scenografin och rollbesättningen som är annorlunda, det är skotska hemmafruar, nittonåriga holländare på sin speciella sömniga engelska, ryssar på knackiga uppkopplingar, i en enda svårt drabbande röra. Men i övrigt, det är samma sak här som där. Socialt skickliga personer är framgångsrikare än icke, spelare som befinner sig ett par trappsteg ovan de andra utnyttjar, lurar, ockrar. De obegåvade överskattar allt som oftast sina insatser, och de andra underskattar sina, precis som det brukar vara.
En gång tänkte jag
att jag loggade in av ungefär samma skäl som jag en gång spelade tennis, för att jag ville bli bra på det här, för att det är bra med mål, stora som små. Nu tror jag att svårigheterna med att tala om WoW egentligen handlar om svårigheten att tala om vad det är att vara människa, om att vi har tusen ord för lycka och olycka men färre för gråskalorna däremellan.
Jag skulle inte sitta där om jag var djupt involverad i något, i slutspurten av ett romanprojekt eller enormt förälskad. Jag gör det därför att mitt liv inte ser ut så nu. Och för att jag kanske till och med omfamnar det.
WoW är med andra ord varken frälsning eller fara. Det kommer aldrig vara möjligt att förstå det så. Jag kommer att envisas med att vissa plöjer böcker, andra spelar datorspel. Det är inte som att spela tennis, men som att läsa. Det är ett erbjudande om något annat, en annan plats. Den behöver inte nödvändigtvis vara enastående. Den bara finns där. När du inte behöver tala ut, bara k l i v a ut.
I lyckad litteratur börjar det myllra och krypa över sidorna och saker runt omkring bleknar. Och det är precis på samma sätt en lyckad kväll i WoW börjar.
