Bloggar är komplicerade ting. Det är 2007 nu, inte 2005. Bloggen har kommit för att stanna, en bloggdebatt om bloggens existensberättigande är inte gångbar ens på DN:s kultursidor längre.
Ändå vet knappt Jonas Thente, hur han ska motivera sitt bloggande nu när DN för första gången lanserar sina egna fasta kulturbloggar.
Synnerligen nervös far han runt i sina inlägg, alltjämt obekväm med att han bloggar. Oavsett vad han delger oss för en liten tanke måste han hela tiden ta ställning till detta – att han bloggar.
Text på nätet – jamen vad ä r problemet?

Jag roade mig med Märta Tikkanen i helgen. ”Två – scener ur ett äktenskap” är historien om en passionerad, våldsam och förtryckande relation. Tikkanen för sig som om hon aldrig snuddat vid en svensk debatt om vare sig våld mot kvinnor eller bloggar. Klart man kan vara kär och kuvad i ett! Och – skrivlusten, oh denna klåda!
Tikkanen skriver på nätterna. Hon klär på och av sina ungar, kånkar och bär, får nöja sig med arbetspass på en och en halv minut, tio om hon har tur.
Livet bara måste tecknas ned. ”Skriva hann jag egentligen bara göra under mina fem semesterveckor. Men material att ösa ur samlades på hög och i pärmar med brev och anteckningar.”
Och tänk om det faktiskt är precis så? Att människan – hon vill anteckna? Hon vill minnas vad hon såg, tyckte, kände, tänkte? Tänk om det inte är något speciellt som hänt?
Jag har läst bloggar, mediabloggar, skunkbloggar, politiska bloggar, terapibloggar i ett par år nu. Jag hittar inga andra gemensamma nämnare än just det här enkla: att vilja anteckna.

Är bloggarna den nya tidningen? Jag har aldrig ens förstått frågan. Hur skulle den kunna vara det? En tidning är en redaktion, en publicistisk idé att samsas kring, färdiga format och spalter.
Ibland liknar bloggaren en krönikör eller en författare. Men fullkomligt meningslösa blir de då de kliver ur det svårt subjektiva, då de leker just tidning i stället, ställer sig vid sidan om, vidarebefordrar nyheter och länkar utan egna kommentarer.
Allra bäst är bloggen då den bara är blogg, då det knappt är möjligt att föreställa sig den publicerad i någon annan form. Gazebo på Skunk är den största svenska skönlitteraturen jag känner till just nu.
Jag tänkte att hon borde skriva bok men insåg att jag vill ha texterna, om pissväder, trista presenter, litteratur och käk portionerade precis såhär, osorterat sorterat, utan kapitel, med klockslag.

Och jag undrar om det inte är därför bloggen gör Thente så nervös? För att den i n t e är tidning, radio, bok, tv eller något annat. För att den är en storhet, lika speciell som vilket medium som helst.
Den som kan blogga kan inte nödvändigtvis skriva annat. Och, lika viktigt, den som skriver litteraturkritik kan inte nödvändigtvis blogga. En blogg är en blogg är en blogg. Jag föreslår att vi bestämmer oss för det här och nu.