Två gånger har jag blivit brutalt felciterad, båda gångerna på Dagens Nyheters kultursidor.
Den ena gången var det inte ens mitt eget citat som förvanskats, jag hade helt sonika tilldelats en annan skribents uttalande.
Svaret jag fick när jag hörde av mig till DN?
Sömndrucket. Rättelse? Icke.
Jag skriver det här för att påpeka att jag förstår Johan Norbergs irritation över att bli lojt bemött. Och då blev jag ändå inte utmålad som islamofob.
Med det sagt skulle jag vilja passa på att ställa en fråga jag funderat över: hur länge kan Dagens Nyheter antas vara alla samtals utgångspunkt, eller topdog om ni så vill? Och framför allt, hur länge kan internet utgöra dess ständige underdog?
Just nu ylar en halv bloggosfär sig hes över att DN hade fräckheten att rita ett minst sagt grumligt porträtt av Norberg. Det är ”maktfullkomlighet”, ”elfenbenstorn”, ”kultursovjet” och ”översteprästinnan Schottenius”.
Det är kort sagt ett tonfall liknande det Andreas Malm använde om Norberg i DN. Men varför då? Varför är publicister på nätet så ivriga att påpeka övertramp i etablerade medier men själva utan eget publicistiskt ansvar?
När Norberg fortsätter debatten på sin egen hemsida gör han det främst genom att framhålla sin popularitet. Det länkas friskt till alla som tagit hans parti. Det är ett intensivt kramkalas vi får ta del av. Få av dem har något matnyttigt att säga om saken. Men de presenterar det viktigaste: ett medhåll.
För vana bloggläsare är det en välbekant samling tyckare och bloggare. Norberg kan dessutom lägga till vanligtvis politiska fiender såsom vänsterpartisten Ali Esbati.
Ja, Norberg har till och med fått en hemsida upprättad där ilskna läsare kan lägga ut sin korrespondens med DN i ärendet.
Det är för att påvisa att Schottenius har fel när hon talar om en oartikulerad bloggmobb, skriver Norberg. Jag kallar det att kampanja.
Jag har tidigare skrivit om hur rapparen Ken Ring till och med på redaktionell plats i gratistidningen Rodeo tilläts bedriva kampanj mot sin exflickvän.
Hade det varit möjligt i papperstidningen? Knappast.
Men nätet tycks vara den nya arenan för kampanjade.
På nätet löses ansvarsfrågan upp.
På nätet är vi alla underdogs.
På nätet är det ingen som vill erkänna sitt eget inflytande.
Jag ska ta ett annat exempel. Under pseudonymen ”Isabella Lund” bedriver en kvinna sedan ett par år tillbaka en blogg med syfte att påverka prostitutionsdebatten. Sexköpslagen ska kort och gott bort. Det är argument ibland, ibland inte. Men alltsomoftast är det fråga om att framhålla sin egen litenhet. Isabella Lund har sedan bloggens start medverkat ett flertal gånger på debattplats i de större tidningarna, i radio, på tv. Hennes egen version av sitt första år som debattör? Förbisedd. Motarbetad. Censurerad.
Jag antar att det är därför hon tycker det finns utrymme att låta kommentarerna förvandlas till ett ihållande misogynt surr. Där heter det för det mesta att meningsmotståndarna är frigida, fula och hatiska. En gång blev jag inbjuden att delta i en diskussion här. Jag tackade nej och förklarade varför. Då avfärdades jag som för feg för att våga ta en debatt.
Ja, så kan man ju se det. Eller så kan man se det så här: debatter är sällan snygga. Men allra fulast är de faktiskt just nu på nätet.
