Läget för feminismen är lika ljus som rådande novemberväder.
Å ena sidan en dammig vänsterfeminism som offerstämplar kvinnor och famlar i kulturrelativism. Å andra sidan en borgerlighet som inför vårdnadsbidrag och fnissar åt "könsroller och strukturprat". Som liberal feminist har man sett bättre tider.
När Folkpartiledaren under gårdagens tal på partiets landsmöte kritiserade vänsterfeminister applåderade åhörarna. Så vad står Jan Björklund själv för?
När Sydsvenskan häromdagen bad honom nämna viktiga jämställdhetsfrågor svarade han "fri företagsamhet och disciplin i skolan". Bra frågor förvisso, men på vilket sätt våra viktigaste jämställdhetsfrågor? Man hoppas att Björklund missuppfattade journalistens fråga.
Under veckan har borgerliga röster höjts mot en individualiserad föräldraförsäkring. På SVD:s ledarsida dras det alarmerande paralleller till att politiker i så fall - om en förändring skulle ske vill säga - lika gärna kan "schemalägga folks liv". Men att staten petar i medborgarnas tillvaro avgörs förstås varken av, eller börjar med, frågan om individualiserad föräldraförsäkring.
Ska en sådan modell kallas kvotering, ett tossigt begrepp i sammanhanget, kan hela socialförsäkringssystemet i övrigt kallas kvoterat.
Man behöver inte vara stalinist eller en feminist besatt av "perfekt statistik" mellan pappor och mammor, för att ifrågasätta familjen - och inte enskilda föräldrar - som minsta enhet.
Tonläget skruvas ändå upp. Desto färre tycks ilskna till över det absurda vårdnadsbidraget.
"Vanligt folk bestämmer!", ropar Kristdemokrater glatt. Nu visar det sig, som väntat, att bidraget är populärt i förorter som Tensta och Rinkeby.
I Tensta nyttjar 13 procent av familjerna bidraget, jämfört med ungefär 3 procent på Östermalm. Invandrarkvinnor som redan har svårt att komma in på svensk arbetsmarknad fjärmas ytterligare, och barnen hålls hemma.
"Valfrihet för barnfamiljerna" upprepas som ett mantra. Men då glömmer man en avgörande skillnad.
Dagis finns för att föräldrar ska jobba, vårdnadsbidraget leder tvärtom till att kvinnor håller sig hemma. Arbetslinje och integration verkar plötsligt inte så viktigt som det annars låter.
Inte blir det bättre av att Moderaternas Per Schlingmann flaggar för kvotering - som befäster könsroller snarare än tvärtom - till bolagsstyrelser. Ett dåligt försök att plåstra om en dålig familjepolitik?
Debattörer som annars är duktiga på att ifrågasätta kollektiv gör numera undantag.
Paulina Neuding som är ny chefredaktör för Neo, ett liberalt magasin, som det heter, säger i en nätintervju att "En kvinna bjuder aldrig upp". Må hända med en skämtsam underton, det är svårt att tyda, men vad mer gör aldrig en fin kvinna? Somliga skulle svara att hon aldrig "beter sig slampigt, städar dåligt, äter som en karl, kräver löneförhöjning, dricker sig full".
Vi är nog många som haft svårt för att trumpeter genusanalyseras med skattemedel, svårt för kvoteringsfixering och censuriver så fort lite naket visas i reklam. Men ett vettigt alternativ är svårt att se i antifeministisk dimma.
Nu kallas vårdnadsbidrag frihet och kvinnor väntar på att bli uppbjudna. Sedan när blev liberalism konservatism?
