Det är lätt att känna sympati med Sven Otto Littorins skäl för att hoppa av som arbetsmarknadsminister. Han befinner sig mitt uppe i en infekterad vårdnadstvist och uppfattar att barnen har hamnat i kläm när denna process äger rum inför öppen ridå.
Vilket ansvar medierna bär för de påstådda övertrampen får den efterföljande debatten utvisa. Men det är naturligtvis ett stort problem om allt fler politiker bedömer att priset för ett liv i offentligheten blir för högt.
För regeringen är Littorins avhopp ett störningsmoment i valrörelsen, men inte så mycket mer. Ministeravhopp ser aldrig bra ut för ett kabinett som har regeringsdugligheten som sitt främsta försäljningsargument. Det är heller inte bra att det skapas ett vakuum i en fråga som kommer att dominera valrörelsen, arbetslösheten.
Å andra sidan motiveras avhoppet av privata skäl och Littorins känslosamma sorti kanske snarare väcker sympati hos väljarkåren. Littorin var dessutom ingen tungviktare i regeringen. Han svepte in i Rosenbad som en del i Reinfeldts innersta krets, men har sedan dess marginaliserats.
Littorins hantering av a-kassan har varit ett fiasko. Förslaget om en obligatorisk a-kassa fick kastas i papperskorgen och det tog en evighet innan han blev klar med direktiven till en ny utredning.
Insatserna mot arbetslösheten har heller inte imponerat. Det har varit för lite, för sent. När alliansen tog över rådde högkonjunktur och allt fokus låg på att drastiskt skära ner de Ams-åtgärder som S-regeringar gömt undan människor i.
Men pendeln svängde för långt, som Finanspolitiska rådet konstaterade nyligen. Resultatet har blivit att vi fått för mycket light-åtgärder, såsom coachning, och för lite av arbetsmarknadsutbildningar.
Till Littorins försvar ska sägas att han har haft en otacksam uppgift. Han har hamnat i skottgluggen för allt från sänkta ersättningsnivåer till den växande arbetslösheten. Ett tag blockerades hans arbete av alla interpellationer som Socialdemokraterna öste över honom. När 200-strecket passerades bjöd "Totto" på tårta i riksdagen.
Littorin har dessutom gjort en hel del bra såsom att släppa in fler aktörer än arbetsförmedlingen på jobbmarknaden.
Tills vidare tar Tobias Billström över som tillförordnad chef på arbetsmarknadsdepartementet. Han har imponerat i sin roll som migrationsminister och framstår därför som en stabil övergångslösning.
Det hade dock varit mer spännande om Reinfeldt vågat pröva ett nytt kort inför valet. Varför inte ge Centerns Annie Johanssson chansen?
Reinfeldt borde bekymra sig mer över samarbetspartiernas låga opinionssiffror än över att ständigt bevaka Moderaternas revir.
