Det må vara saligt att giva, men rika personer i Sverige som ägnar sig åt filantropisk verksamhet möts inte sällan av misstankar. Finns det en dold agenda? Försöker han (de flesta riktigt rika i Sverige är män) köpa tillbaka ett anseende som har gått förlorat?
Men bevekelsegrunderna till varför man väljer att skänka bort delar av - eller hela - sin förmögenhet är ju ganska ointressanta. Det är pengarna som räknas och att de gör nytta.
DN försökte i går just misstänkliggöra det faktum att kungafamiljen via olika stiftelser ägnar sig åt välgörande ändamål: "Gåvor från näringslivstoppar har skapat kungafamiljens okända ekonomiska makt."
Wallenbergarna ligger bakom några av de kungliga stiftelserna. Och det handlar inte om kungens privata miljarder utan om stiftelsernas.
Nu är det inte heller direkt okänt att familjen Wallenberg genom åren donerat ansenliga belopp till olika ändamål. Sveriges största privata forskningsfinansiär heter Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. De har under de senaste fem åren delat ut 4,8 miljarder kronor till svensk forskning.
För en person med mycket pengar går det också att köpa sig titeln "hedersdoktor". Det är i princip bara att skänka tillräckligt mycket till ett lärosäte och som tack för bidraget kan man få ännu en titel på visitkortet.
Fåfängt, kanske någon tycker. Problemet är dock snarare det motsatta: vi har alldeles för få rika personer i Sverige som vill träda fram som filantroper. Det kan förklaras med vår jämlikhetskultur - att man inte vill skylta med sitt namn för sina goda gärningars skull.
Men med fler hedersdoktorer eller stiftelser i donatorns namn kommer välgörenhetskulturen bland de riktigt rika att stärkas också i Sverige. I USA, filantropins jätteland, har Bill Gates och Warren Buffet initierat "The Giving Pledge", där amerikanska miljardärer peppas att skänka åtminstone hälften av sina tillgångar.
Vilken svensk miljardär tar på sig ledartröjan för ett motsvarande upprop?
Sedan finns det de som hävdar att om bara de rika fick lite mer i skatterabatt på skänkta pengar så skulle donationerna öka kraftigt. Det är ett märkligt argument.
För det första kan inte skatterna utgöra ett hinder. De utgör ju även en finansiering av det som gåvorna i allmänhet riktar sig till, som skola, forskning, kultur och eftersatta grupper. För det andra har redan skrotad förmögenhetsskatt, skrotad arvs- och gåvoskatt sänkt skattetrycket rejält för Sveriges rikaste familjer.
Och för det tredje finns sedan urminnes tider en skattebefrielse för de stiftelser som har ett "kvalificerat allmännyttigt ändamål". De skattar bara för fastighets- och rörelseinkomster.
Rika människor har i allmänhet någon att tacka för sin rikedom - samhällsmedborgare som bekostade deras utbildning eller som kunder köpt entreprenörens tjänster och produkter. Nog måste det kännas skönt att kunna betala tillbaka.
