Varför är det så svårt att leva jämställt även om man vill? Det undrar Maria Sveland i nya P1-programmet Heliga familjen, och vi förväntas nicka med.
Vi antas alla känna till hur även jämställdhetsförkämpar får slåss med näbbar och klor för att inte falla ner i helveteshålet av traditionella könsstrukturer när de väl får barn.
Svelands bestseller Bitterfittan var en uppgörelse med hennes alldeles egna kärnfamilj. Full av feministisk vrede berättade hon om en man som åkte på jobb i Norrland dagar efter förlossningen och lämnade en mjölkstockad, mammachockad Maria ensam med bebisen.
Sveland är fortfarande gift och har nu två barn. Trots hennes hat mot kärnfamiljen var skilsmässa uppenbarligen inget alternativ, hellre då ett andra barn. Det ställer frågor om hur viktig jämställdheten och familjeupproret egentligen var.
Eller var de jämställda i föräldraskapet den andra gången? Vad gjorde de i så fall annorlunda?
För allting kan väl inte vara strukturer, något ansvar måste vara individens. Om inte så är ju själva frågan helt meningslös, då får vi vackert vänta tills hela patriarkatet vittrar sönder innan vi kan hoppas på jämställdhet i våra egna relationer.
Jag är fullt medveten om hur äckligt självgott det låter, men jag tycker inte att det är alls så svårt som jag trodde att ha en jämställd familj.
Massor av saker är svåra efter att man fått barn, att få tid att tänka, att få sova, att få den inte längre splitternya familjemedlemmen att förstå att det är dåligt att äta på sladden till tv:n. Men jämställdhet är faktiskt inte särskilt svårt, inte om man vill tillräckligt mycket.
Det handlar om enkla saker som att dela föräldraledigheten rakt av och svårare som att inte ogrundat utgå från att den som är mamma kan mer eller borde ha ett närmare förhållande till barnet än den som är pappa.
För det är ju där knuten ligger. För att uppnå jämställdhet i familjen måste man både ge upp idén om det goda moderskapet och idén om det manliga oberoendet.
Det goda moderskapet är något helt annat än ett gott föräldraskap. Det är självuppoffrande, symbiotiskt och självklart drabbat av dåligt samvete om kvinnan som är mamma tillfälligt prioriterar något annat än att vara mamma. Det goda moderskapet tränger ofelbart ut en möjlig jämställd pappa till en bifigur.
Det manliga oberoendet är motsatt tankefigur och gör att hans självförverkligande är så viktigt att han tar ett roligt jobb i Norrland dagar efter planerat förlossningsdatum, för att han inte kan ge upp den chansen.
Oberoendet och moderskapet i förening gör det självklart att hans jobb är lite viktigare och hennes band till barnet lite starkare. Vilket förstärks i all oändlighet av de val man gör utifrån de idéerna.
Nina Björk har sagt att hon bara tänder på män som är smartare än hon själv. Det är ju en rätt dålig grund för jämställdhet. Det finns också få som gått upp så helhjärtat i det goda moderskapet offentligt som Björk. Ont i magen av dagis och allt. Jag tycker att dagis verkar underbart.
Det är lättare för mig för att jag har ett så ovanligt och roligt jobb, kan man invända. Det är sant. Mitt yrke handlar om identitet och lust lika mycket som om krass ekonomi. Ouppnåelig lyx för den som sitter i en Ica-kassa eller vantrivs i ett storkök.
Men alla kvinnor har inte mycket tråkigare jobb än alla män. Livspusselfeministerna som suckar om omöjligheten i jämställdhetsprojektet har alla stimulerande yrken.
Men kanske vill de bara inte ge upp sina moderskapsmyter. Kanske vill de fortsätta beundra sina smarta män med fina jobb. Kanske är det bara enklare att skylla på strukturerna än att bryta upp.
