Om två veckor anordnar Stockholm Pride en partiledardebatt. Göran Hägglund kommer inte att närvara. Han har ett späckat schema och HBT-evenemang är inget han prioriterar. Det är fullt förståeligt. Hägglund företräder trots allt det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter.
Att han väljer bort pridefestivalen är inte märkligare än att Jimmie Åkessons sällan torgför sin politik hos muslimska kulturföreningar. KD-ledaren lär helt enkelt inte vinna de röster han så desperat behöver på Stockholm Pride.
Men trots att det egentligen är ganska självklart, har Hägglunds beslut skapat stor irritation både hos Pridearrangörerna och företrädare för andra Allianspartier.

Centerpartisten Tobias Gillberg betecknar det hela som "oerhört beklagligt" och RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund tycker inte att partiledarens förklaring håller, som vore Hägglund en elev som försöker komma undan skolgympan.
Reaktionerna är absurda. Om alla partiledare måste infinna sig på Pridefestivalen spelar ingens närvaro någon roll. Då reduceras partiernas besök till tomma symboliska gester. Evenemanget får mer karaktären av barnens FN-dag än av seriös politisk aktivism.
Arrangörerna planerar att precis som när Göran Persson uteblev från debatten 2006 ställa en tom stol i Göran Hägglunds ställe. Man vill skamstämpla honom.

I sak förändras dock ingenting av Hägglunds eventuella närvaro. Det är hans politik som ska kritiseras, inte hans beredvillighet att underkasta sig någon slags tom ritual. Men det är inte första gången arrangörerna försöker sälja in prideengagemang som ett slags avlatsbrev. För några år sedan utmålades ett antal storföretag som homofoba när de valde att inte sponsra festivalen.
Det är naturligtvis svårt att hålla balansen mellan att å ena sidan vara en bred och inkluderande festival och å andra sidan bibehålla politisk udd. Men det är bättre att koncentrera sig på sakfrågorna, än att desperat fiska efter tomma manifestationer av tolerans.

Kristdemokraterna på socialdepartementet har behandlat HBT-frågorna med en nonchalans som vore otänkbar när det gäller andra politikområden. Göran Hägglund har exempelvis i flera år låtit den för många transsexuella livsviktiga könstillhörighetsutredningen ligga begravd i skrivbordslådan. Det är uselt. Att han inte vill låtsas bry sig om HBT-samhället i samband med Pridefestivalen är däremot bara konsekvent.