Ibland säger en annons mer än en drös artiklar. I gårdagens Metro annonserade Stockholms universitet över en helsida efter studenter till sina lärarlinjer. Som lockbete använde man den ljusa arbetsmarknaden - en alarmerande lärarbrist på närmare 50 000 lärare fram till år 2020.

Redan i dag är bristen påfallande. Medan det går tio sökande per plats på lärarutbildningarna i Finland lyckas man inte ens fylla alla platser i Sverige. Värst är situationen i de naturvetenskapliga ämnena. 60 procent av undervisningen i ämnen som kemi och biologi utförs numera av lärare som saknar utbildning i ämnet. Varför lägga fem studieår på att plugga till kemilärare när man lika gärna kan bli kemiingenjör och få dubbelt så hög lön?

Det är en katastrofal situation, som borde vara högsta prioritet för våra politiker att råda bot på. Vi kan prata innovation och spetsforskning i all oändlighet, men utan en fungerande skola kommer Sverige inte att kunna hävda sig som kunskapsnation i framtiden.

I måndags presenterade regeringen ett förslag om att instifta två nya titlar i skolans värld - förstelärare och lektorer. Staten bidrar med pengar för att sammanlagt 10 000 lärare ska kunna få de nya tjänsterna med ett lönelyft på 5 000 kronor respektive 10 000 kronor i månaden.

Det är utan tvekan ett steg i rätt riktning. Till skillnad från regeringens fiasko med lärarlegitimationerna har man här identifierat rätt problem. Men det räcker inte.

De nya titlarna är inget svar på den akuta bristen på NO-lärare och det är heller inget svar på de snabbt växande skillnaderna mellan de bästa och sämsta skolorna. Skolverket visade nyligen i en rapport att skillnaden i skolresultat har fördubblats mellan år 1998 och 2011. De ambitiösa eleverna flyr de dåliga skolorna som sedan hamnar i en nedåtgående spiral.

Regeringen behöver tänka mycket mer innovativt, för att låna ett av debattens modeord. Kanske kan man tänka sig en modell där de som väljer att läsa till NO-lärare får sina studieskulder betalda retroaktivt enligt en trappa efter hur många år de blir kvar i yrket? Norge har en sådan modell för att locka akademiker till de norra delarna av landet.

Man borde också fundera över en strategisk satsning från statens sida på topplärare och insatsstyrka för att lyfta de sämsta skolornas resultat. Sedan kommunaliseringen och skolpengens införande har vi alldeles för små kompensatoriska inslag i resursfördelningen mellan skolor. Det gör att skolor i utsatta områden med ett flyende elevunderlag har väldigt svårt att vända utvecklingen.

De usla lärarlönerna är en nationell angelägenhet. Men lärarnas fackförbund har fel fokus när de kräver 10 000 kronor mer till alla i den pågående avtalsrörelsen. Det är inte ingångslönerna som är det stora problemet, utan bristen på lönespridning. För att detta problem ska få en lösning krävs att alla parter tar sin del av ansvaret: kommunpolitikerna, lärarfacken och staten.

"Det är inte ingångslönerna som är det stora problemet, utan bristen på lönespridning.