Samtidigt kom den ryske utrikesministern Lavrov på besök till huvudstaden Damaskus, där han påstod sig ha fått "garantier" från diktatorn al-Assad om att denne var redo för en fredlig dialog. Det har sagts många gånger, utan att mördandet någonsin upphört.

Med vapen från Ryssland och goda handelsförbindelser med Kina klarar Assad-regimen än så länge av att vara fiende till resten av världen. Det är lätt att kräva västländerna ska göra "något", men svårare att se vad detta skulle kunna vara.

EU och USA har redan infört långtgående sanktioner mot Syrien, bland annat i form av ett oljeembargo. Man kan inte gå mycket längre med breda handelssanktioner utan att de redan så plågade syrierna får betala ett oacceptabelt högt pris. Det man kan göra är att utöka de riktade sanktionerna mot enskilda personer i regimens toppskikt. Frågan är bara till vilken nytta, frånsett den rent moraliska.

En viktig anledning till att regimerna i Egypten och Tunisien föll var att diktatorerna utmanades av sina egna. I Syrien tillhör det ledande skiktet inte bara samma parti, utan också samma shiamuslimska, alawitiska folkgrupp. De förenas av en övertygelse om att deras dagar är räknade om Bashar al-Assad förlorar makten till sunnimuslimer. Samma skräck finns också bland många ur Syriens övriga minoritetsgrupper. Och i något som upplevs som ett överlevnadskrig finns inga goda skäl att lägga ner vapnen.

Syrien befinner sig redan i ett inbördeskrig, men det kan bli oändligt mycket värre. Därför är en militär intervention inte ett rimligt alternativ. Väldigt lite talar för att en sådan skulle kunna sluta i något annat än fullskaligt krig.

Den fria syriska armén, en disparat samling generaler med egna styrkor och agendor, lär inte kunna upprätthålla säkerheten och förhindra kaoset.

En intervention skulle också riskera att förvandla Syrien till ett överlevnadskrig även för Iran. Det är i Damaskus kedjan som går från Teheran till terrorgruppen Hizbollah i Libanon länkas ihop. Iran har lovat att svara på ett eventuellt militärt angrepp på Syrien och det finns ingen anledning att tvivla på det löftet.

Saudiarabien skulle knappast passivt åskåda en offensiv från sin shiitiska ärkefiende. Här finns alla ingredienser till en total urladdning i Mellanöstern, där alla motsättningar exploderar, och där varje explosion ger upphov till nya.

Hur beckmörkt det än ser ut förblir diplomatin alltså den enda vägen.

På sikt borde Rysslands strategiska intresse av att agera beskyddare åt en mördarregim vara begränsat. Än är tiden inte ute för en förhandling som leder till al-Assads sorti, övergångsregering och så småningom fria val.