Bradley Manning riskerar 52 år i fängelse, ungefär fem dagar för varje amerikansk militärrapport han offentliggjort. Den 22-årige underrättelseanalytikern sitter anhållen i Kuwait, där han ska ställas inför krigsrätt för att ha överlämnat 10 000-tals hemliga dokument till yttrandefrihetsorganisationen Wikileaks.
Nu har 92 201 av hans rapporter om Afghanistankriget släppts simultant på nätet och av tre ledande världstidningar - en jättedumpning av militärhemligheter rakt ner i allmänhetens knä.
Som tryckfrihetsexperiment är Wikileaks banbrytande. Och det är inte bara journalister, Afghanistanforskare, debattörer och internetfantaster som knappar in www.wikileaks.org - det måste också militärerna göra.
Inte för att själva materialet var så överväldigande. Visst kan odetonerade mediala bomber fortfarande dölja sig under ytan, men hittills illustrerar dokumenten bara sådant som den som följer frågan redan vet: att civila dör, att militära myndigheter ogärna utreder egna missar, att Pakistan spelar under täcket med talibanerna, att krigförande regeringar propagandaljuger, att USA har dödslistor över misstänkta talibanledare.
Kort sagt, att det pågår ett krig i Afghanistan.
Till och med New York Times, en av de tidningar Wikileaks gav förhandstillgång till Manningdokumenten, tvingas konstatera att de "på det hela taget inte motsäger den officiella versionen av kriget".
Men Wikileaksrapporterna spelar ändå roll. Allt material som läggs till bilden av kriget förändrar den, i någon riktning. Att militären tas på bar gärning med lögner måste naturligtvis leda till politiska efterräkningar. En redan krigstrött opinion retas ytterligare av makthavarnas cynism och oärlighet.
Afghanistankrigets viktigaste front löper inte genom Hindu Kush, vad väst beträffar, utan på tidningarnas förstasidor.
USA-koalitionens fysiska förluster förblir visserligen blygsamma. Totalt har 1 967 utländska soldater dött under nio år, att jämföra med ungefär 16 500 enbart år 1968 i Vietnam. Men det viktiga är inte antalet döda soldater, eller utbetalade miljarder, utan hur kriget tas emot av hemmaopinionen. Demokratier kan inte föra krig som diktaturer gör; de kan inte ens föra krig som demokratier gjorde för tjugo-trettio år sedan. De klavbinds av regelbundna val, fria medier, antikrigsrörelser och människorättstänkande - och tur är väl det.
Det finns bara ett säkert sätt att minimera antalet obehagliga överraskningar i medierna, och försäkra sig om hemmaopinionernas stöd för Afghanistaninsatsen. Det är att spela med öppna kort. Hade man varit mer öppen från början så hade kanske den misslyckade strategi som har förött så många afghaners liv, och krossat många fleras förtroende för de internationella styrkorna, omprövats tidigare.
Wikileaks och liknande organisationer är inte något som USA, Sverige och andra deltagarländer kan ljuga sig ur eller förbjuda sig undan. Det är den nya miljö arméer slåss i. Om de vägrar anpassa sig, gör de så på egen risk.
