Valet att ge en platt-tv till kronprinsessan Victoria på hennes 30-årsdag har blivit något av en symbol för regeringens kulturlöshet.
Tv:n har hånfullt tolkats som en typisk present från svennepolitiker som bor i förortsvilla i Täby, gillar bandy mer än "Buddenbrooks" och föredrar "Drömkåken" framför Dramaten.
Jag har inget emot folkliga politiker. Representanter som lever som de flesta andra och främst engagerar sig för den ekonomiska utvecklingen i Sverige känns tryggt.
Men det är ett problem att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inte har förmått att stå upp för de andra värden som en borgerlig regering också behöver.

Hennes första halvlek vid makten har inte imponerat. Den började med en lång, pinsam tystnad - och avslutades nyligen med ett praktfullt magplask.
Helomvändningen i frågan om presstödet släckte den sista förhoppningen om att hon efter två år skulle ha stakat ut en linje och samlat Alliansen kring den.
I stället bestämde hon sig plötsligt för att ställa sig bakom riksdagens vilja från 2006, som bevarar presstödet i stort sett intakt. Detta är kanske regeringens mest förvirrade och slarviga beslut hittills.
Skattemiljonerna fortsätter alltså att rulla in till Svenska Dagbladet, ägd av vinstmaskinen Schibsted, och Skånska Dagbladet som i åratal skamlöst utnyttjat bidraget genom att göra anspråk på att vara andratidning i Malmöområdet, trots att lejonparten av läsarna inte finns där.
Dagens utformning av presstödet känns i dag mer absurd än någonsin när morgonpressen är så konkurrensutsatt av nyhetsförmedlare på nätet, nya tv-kanaler och gratistidningar.
Det andra starka avtrycket som Adelsohn Liljeroth lyckats göra under sina första två år är lustigt nog som frontfigur i SF:s bioreklam.
Där skröt hon ogenerat upp deras satsning "Smultronstället", en ganska medioker serie med kvalitetsfilm. En minister som gynnar ett enskilt företag på det sättet, särskilt ett med monopolställning på marknaden, visar prov på en minst sagt taskig fingertoppskänsla.

Den stora kulturutredningen då? Det återstår att se. Kulturpolitiken har i grunden sett likadan ut sedan mitten av 70-talet och kommittéordförande Eva Swartz ska till årsskiftet föreslå en välbehövlig uppdatering. Men hittills har hon bjudit på få glimtar av utredningens arbete. Med tanke på kulturministerns tidigare kontroversiella utnämning av it-entreprenören Johan Staël von Holstein till Statens kulturråd är jag inte ensam om att oroas över vilka resultat det är som kulturministern informellt har önskat sig av Swartz.
En seger för de "blå khmererna", ett uttryck som den borgerligt sinnade kulturskribenten Magnus Eriksson myntade för nyliberaler som är överdrivet allergiska mot statsunderstödd kultur, vore trist.

Fredrik Reinfeldt behöver en stark och drivande kulturminister, som kan vara en motvikt till "platt-tv-eländet". När regeringen i augusti gav ett smakprov av den kommande forskningspropositionen nämndes till exempel inte humanioran med ett ord. Då blir det tydligt att regeringen har samma instrumentella syn på kultur och högre utbildning som socialdemokraterna alltid har haft.
Lena Adelsohn Liljeroth är inte kvinnan som kan ändra på den inställningen.
Hon bör sparkas, och ersättas med någon som med trovärdighet kan bedriva en borgerlig kultur-och mediepolitik.