Vad sägs om en svagare arbetslinje, mindre jämställdhet och ökad segregation? Det finns ett politiskt alternativ som erbjuder allt det: Kristdemokraterna.
"Vårdnadsbidraget har redan i dag blivit en framgång i de 123 kommuner som infört det" skrev Göran Hägglund och två andra partiföreträdare i onsdags (28/4 SvD). Framgång? Tja, om man med framgång menar att kvinnor och barn i fattiga förorter håller sig i hemmen.
Det påstås av Kristdemokraterna att "verklighetens folk" är för vårdnadsbidraget. I själva verket svarar en majoritet i den opinionsmätning som det refereras till att bidraget ska vara frivilligt för kommunerna. Inte obligatoriskt. Att inte vilja förbjuda är inte samma sak som att "vilja ha". De flesta är med andra ord inte alls för KD:s linje i frågan.
Utöver en dubblering av bidraget till 6000 kronor vill partiet tvinga alla kommuner att erbjuda det. Som om konsekvenserna inte redan vore illa nog.
Vårdnadsbidraget tas ut av invandrarkvinnor som har svårt att komma in på svensk arbetsmarknad. De fjärmas ytterligare. Barn som har sämre förutsättningar får ännu sämre förutsättningar att lära sig svenska och träffa folk utanför familjen.
I områden där inkomsterna är lägst och arbetslösheten hög är vårdnadsbidraget lockande för den som redan har låg lön eller dåliga chanser att ta sig in på arbetsmarknaden. Inte minst på grund av redan bristande språkkunskaper och små möjligheter att komma bort från hemmet.
Förskolor i invandrartäta områden har redan stängt ner, och fler lär det bli. Så även om kvinnor i berörda förorter skulle vilja ta ett jobb kan det framöver bli svårt att hitta dagisplats.
Ingen borde vara förvånad. I Norge var samma mönster tydligt innan vi följde efter och införde bidraget. Till och med vår ytterst försiktiga före detta JämO, Anne-Marie Bergström, har varnat för "negativa konsekvenser för kvinnors ställning på arbetsmarknaden och ansvar för obetalt hem- och omsorgsarbete."
Reformens förespråkare använder valfrihet som ett argument, och säger att det offentliga ju betalar för dagisplatser. Jämförelsen haltar. Dagis finns för att föräldrar ska kunna jobba och betala in skatt. Vårdnadsbidraget leder tvärtom till att folk stannar hemma.
Bortsett från förväntad oppositionskritik mot bidraget har det dessvärre varit ganska tyst. Hade kritiken varit så mjäkig om det var etniska svenskar i innerstaden som det handlade om? Om det var där kvinnor fastnade i bidragsberoende?
"Det barnen förlorar i språkutveckling tar de igen i trygghet" säger Emma Henriksson - familjepolitisk talesperson för KD - när hon försvarar vårdnadsbidraget. Vilket önsketänkande.
I den bästa av världar finns det heller inga barn som inte råkar ha välfungerande, trygga, mysfamiljer. Nu är läget ett annat. Det finns barn som har det dåligt hemma. Mitt i allt detta entusiastiska hyllande av "mer makt till familjen" och "mer valfrihet för föräldrarna" glöms de bort. I frågan om vårdnadsbidraget är KD-dogmatismen total.
Att människor som redan har taskiga chanser får det ännu sämre - och att det subventioneras av samhället - är illa. Att kalla det "framgångsrikt" är magstarkt.
