Alliansen börjar få debatten dit man vill. I princip alla S-förslag som handlar om annat än bidrag och ersättningsnivåer har man bemött med egna satsningar i höstbudgeten. Återstår så en skarp gräns när det gäller synen på sjukförsäkringen och a-kassan, där Socialdemokraterna lovar återställare medan regeringen värnar status quo.

Alliansen har på så vis tvingat tillbaka Socialdemokraterna in i samma hörn som de befann sig i efter valförlusten 2010 och som partiet har ägnat så mycket kraft att ta sig ur. Löfven och Andersson har knappt tagit ordet a-kassa eller sjukförsäkring i sin mun sedan de tog över ledningen. Ändå är det dit som debatten kommer att söka sig.

Men regeringen står inte så stark som det först kan verka. Sjukförsäkringsreformen är utan tvekan värd att försvara mot Socialdemokraternas hot om återställare. Men när det gäller reformerna i a-kassan finns mycket i övrigt att önska.

Idén om differentierade a-kasseavgifter har till och med sågats av allianspartierna själva - alla utom Moderaterna. Tanken var att systemet skulle dämpa lönekraven, men i praktiken finns det ingen direkt koppling mellan de olika a-kassorna och kollektivavtalsområdena.

Denna modell har dessutom fått till effekt att närmare en halv miljon arbetstagare har lämnat a-kassan. Totalt står nu drygt en och en halv miljon svenskar utan en arbetslöshetsförsäkring. Det är en grov maska i det skyddsnät som välfärdsstaten Sverige erbjuder sina medborgare.

Även tryggheten för dem som är kvar i a-kassan har minskat. Taket har inte höjts sedan 2002, vilket har lett till en kraftig urholkning av inkomstskyddet i försäkringen. Det har i sin tur lett till att åtta av tio fackanslutna löntagare numera har kompletterat med fackliga inkomstförsäkringar.

Frågan om inkomstskydd är svår eftersom den är direkt kopplad till arbetslöshetsnivån. Ju generösare skydd desto högre arbetslöshet, visar forskningen. Den som vill öka tryggheten måste alltså acceptera en något högre nivå på arbetslösheten.

Detta samband vägrar Socialdemokraterna låtsas om. Och det är inte det enda som S försöker trolla bort i sitt alternativ. Partiets motstånd mot en statlig arbetslöshetsförsäkring tjänar bara ett syfte - att stärka fackföreningsrörelsen genom att låta den använda a-kassan som lockbete. Hade man på allvar värnat de arbetslösas trygghet skulle man självfallet ha valt att inlemma arbetslöshetsförsäkringen i alla andra inkomstförsäkringar hos staten.

Två ihåliga alternativ står därför mot varandra i striden om a-kassan. Det ena hävdar konsekvent arbetslinjen, men lämnar alltför stora trygghetsluckor. Det andra hävdar lika konsekvent fackföreningslinjen och lämnar också många utanför.

Det enda alternativ som har svårt att göra sig gällande är det mest rimliga: en obligatorisk och statlig arbetslöshetsförsäkring med ett gott inkomstskydd under de första tre månaderna för att sedan snabbt trappas ner.