BöCKER
Praktverket "Citizen Schein" har recenserats flitigt i över en vecka. Lovorden haglar. Vår tids vurm för denne mångsysslande socialdemokrat är stor. Männen i min bekantskapskrets har sprungit benen av sig för att köpa boken.
Schein var visserligen en central figur i svensk politik och kulturliv i årtionden. Han var hjärnan bakom filmpolitiken, chef för Filminstitutet och författare. Dessutom en celebritet, som var tjenis med maktmännen: polare med Palme och bästis med Bergman.
Men detta ensamt förklarar inte intresset. Många stjärnor från den tiden är glömda.
Kanske är det för att Schein är så "fel", mätt med samtidens måttstock, som han fortfarande fascinerar. Han är så långt bort från det surdegsbakande och jämställda mansidealet man kan komma.
Schein var en giftig cyniker, koketterande alkoholist, och en kräsen karriärist. Det lilla livet valde han bort.
Han hade inget komplicerat "livspussel", arbetet var hans enda pusselbit. Produktiviteten som en sådan total egoism ger utrymme för är i sig fantastisk.
Alla som kombinerar ett jämställt familjeliv med heltidsarbete har väl någon gång längtat efter att kunna stänga dörren och bara få ägna sig åt sitt. Drömmen om herrön.
Det unika med Schein var att han också insåg priset för självupptagenheten, något som andra högproduktiva män som till exempel Bergman eller Tingsten aldrig gjorde.
I självbiografiska "Makten" skriver Schein på ålderns höst: "Jag är skild. Min far är död. Mitt barn är ofött". Tomheten är total.

Han var dessutom en elitist av guds nåde, på ett sätt som i dag är ovanligt. Schein anmälde Åsa-Nisse till radionämnden för att han ansåg att filmerna stred mot bestämmelsen om "god underhållning" i tv.
Även om han inte rådde på den folkkära buskistraditionen stred han alltid för kvalitet. Nu är k-ordet på gränsen till kontroversiellt.
I kulturutredningen förra året ströks det politiska målet om att gynna konstnärlig kvalitet. Det ansågs sorgligt nog för svårt att precisera.
Främst är det ändå Scheins starka personlighet och klassresa som gör honom oupphörligt intressant.
I politiken och näringslivet i dag aktar man sig noga för att sticka ut.
Nya Moderaterna skriver till och med interna etikett- regler mot alltför borgerlig klädsel. Den utslätade mitten anses vara platsen för störst framgång. Då är det en skön flykt att studera excentrikern Schein, elegant klädd och parkerad i en Oxchairfåtölj. Alltid lite för mycket. För vass, för rik och för egensinnig.

Samtidigt är Scheins livshistoria paradoxalt den om assimilationen. Hans första 14 år i Wien är som förträngda. Minnet börjar först när han som judisk flyktingpojke blev dräng i Småland och via kvällskurser läste till ingenjör.
Så småningom avancerade han till uppfinnare och ekonomiskt oberoende entreprenör.
Hans "andra" liv blev det som filmkritiker och kulturpersonlighet, med ena benet hos Socialdemokraterna.
Den tredje karriären ägde rum i finansvärlden som chef för Investeringsbanken. Dagens professionalisering har gjort det nästan omöjligt att röra sig mellan så skilda fack. Samhället har i det avseendet blivit både snävare och tråkigare.
Den stora frågan efter att ha läst "Citizen Schein" är faktiskt hur Sverige har förändrats.
Då kunde ett ensamkommande flyktingbarn arbeta sig ända upp till den mest svåråtkomliga eliten. Skulle det vara möjligt i dag?