Skolinspektionen efterlyser fler vuxna på rasterna för att stoppa mobbningen.
Det låter som vi levde på 50-talet, med slangbellor och stulna stenkulor.
SKOLAN
Som om rasterna skulle vara det största problemet. Slutsatsen i en ny rapport från
Skolinspektionen röjer en förlegad bild av retstickor som snor mössan från en hackkyckling på skolgården. Givetvis förekommer sånt också. Men mobbning nuförtiden ligger inte på ärtrörsnivå.
De elaka och hotfulla sms:en slutar inte komma för att skoldagen är slut. Trakasserierna på nätforum håller på även under loven.
Rapporten konstaterar dystert att "elever har raster, köar i matsalen och byter om till idrotten" utan att - håll i er nu - vuxna finns närvarande hela tiden. Skulle detta vara den springande punkten? Då gör man det lätt för sig.
Fler vuxna i skolan är ingen universallösning för att stoppa kränkningar. Barn- och ungdomar har kanske aldrig tidigare varit så övervakade.
Förr var det visserligen ofta en mamma eller någon släkting hemma, men ändå fick ungar klara sig mer på egen hand: Gå till skolan själva och leka ihop utan en vuxens överinseende.
I dag har barnen oftast någon som håller koll. I skolan, på fritidsgården och under sportaktiviteterna. Överallt ska de skjutsas. Trots all denna, på inspektionssvenska, "vuxennärvaro" är mobbning ett jätteproblem. Barn måste kunna vara för sig själva ibland utan att för den sakens skull trakassera varandra.
Vuxnas ansvar är självklart i första hand att lära sina och andras barn att visa hänsyn och respekt. Inte att varje sekund behöva stirra på dem för att se till att de inte ställer till med jävelskap.
Dessutom, mobba går utmärkt att göra även när det finns personal på plats. Ett kvävt fniss, knappt hörbart, när någon svarar på lärarens fråga kan såra mer än en simpel spark på smalbenet. Mobbandets psykologi är utstuderad.
Skolinspektionens granskning av 50 skolors arbete mot mobbning uppehåller sig också vid att åtta av tio inte har någon "godkänd likabehandlingsplan". Samtidigt slår man fast att de allra flesta skolor har några form av rutiner för hur man ska ta itu med mobbning. Men att de inte följs.
Rutiner och planer är utmärkt. Brottsförebyggande rådets omfattande undersökning i ämnet från förra året visar att systematiska program minskar problemet med runt tjugo procent.
Samtidigt. Jag blir aningen matt när Skolinspektionen tjatar att skolorna måste bli ännu bättre på "värdegrundsarbete".
Ingen värdegrund i världen hjälper om den inte bottnar i en verklig vilja att göra något. Vi har redan en av de tuffaste lagstiftningarna som finns mot mobbning. Och kanske en av de mest oanvända.
För tre år sedan fick skolan möjligheten att flytta mobbare till en annan skola mot föräldrarnas vilja. Ändå säger BEO, barn- och elevombudsmannen, Lars Arrenius till mig att allt tyder på att ytterst få skolor har gjort detta. "Den som flyttar är fortfarande den som mobbas", konstaterar han.
Så mycket för lagstiftning och värdegrund.
Med risk för att låta som en konservativ debattör - hu! - så undrar jag om vi inte borde koncentrera oss mer på allt det där som leder fram till normerna och magkänslan att det är fel att förfölja och förminska andra. De förbjudna orden: Föräldrarnas ansvar.
Lärarna kan inte förväntas reparera alla mänskliga brister och problem som barnen bär med sig hemifrån. Empati är inget man bara kan sätta på schemat och lära ut.
