Från min arbetsplats på Expressen har jag utsikt över den ryska ambassaden.
Jag nynnar "Tingeling, tingeling" och skämtar om att redaktionen kanske är avlyssnad av ambassadörerna över gatan.
"Tingelingkrisen" ger onekligen sovjetiska vibbar. Ambassaden rasar över SVT:s "Rysslandsfobiska" humor och varnar för att den kan få konsekvenser för Malena Ernmans chanser i Eurovision-finalen i Moskva. Vad skulle SVT ha gjort, menar dessa kränkta ryssar? Censurerat sketchen?
Jag såg ingen russofobi i komikern Henrik Dorsins "Tingeling goes Russia" i Melodifestivalen i lördags. Skrattade gott åt sketchen med en nallebjörn som pälsmössa, schlagermaffia och låten "Tingeling" framförd i hysterisk eurodisco-tappning. Samma genre som körs på nästan varenda nattklubb i Moskva.
Melodifestivalens projektledare Ronnie Lans ber ambassaden om ursäkt. Han borde ha avfärdat kritiken som trams och stått upp för sina SVT-medarbetare. Men nej, här krälas i stoftet och klappas ambassadörer medhårs.
Samma stil som hans schlagerkollega Svante Stockselius kör med. Nyligen stoppade han Georgiens bidrag "We don't wanna put in", med inlindad Putin-kritik. Varför så rädda för sårade ryssar?
Det hela vore mest lustiga bagateller. Om de inte stärkte bilden av att lättkränktheten, en svensk paradgren, sprider sig över Europa. Tråkigt nog tycks det bli allt känsligare att driva med fördomar och stereotyper. Ta till exempel det uppmärksammade konstverket "Entropa" som hängdes upp på EU-rådets byggnad i januari. Alla EU-länder fanns representerade i skulpturen. Sverige som en Ikea-kartong med Jas-vinge i, Polen som katolska präster i färd att resa regnbågsflaggan och Bulgarien som en ståtoalett. "Ett löjeväckande konstverk som sårar bulgarernas nationella stolthet", tyckte Betina Joteva, representant för Bulgarien i Bryssel. Konstverket skulle bort! Var och varannan parlamentsledamot kände sig förnärmad.
Ordförandelandet Tjeckien sattes under hård press och till slut bad president Václav Klaus EU-kollektivet om ursäkt. Över toan hänger nu ett svart skynke.
Borde inte Europa stå upp för yttrandefriheten, för satirens och konstens frihet? I stället för att lägga sig platt för kritik.
All heder åt den brittiske komikern Sacha Baron Cohen som vägrat be Kazakstan om förlåtelse för att hans karaktär Borat framställer landet som en efterbliven avkrok. Trots att regeringen till och med stängde hans sajt för att stoppa "smutskastningen".
Naturligtvis är frågan om när satir och konst går över gränsen och blir rasistisk eller hetsande inte enkel. Jyllands-Posten bad aldrig om ursäkt för Muhammed-karikatyrerna, vilket jag tyckte var rätt. Men teckningarna och dess syften var för den sakens skull inte särskilt sympatiska.
Minns också satirikern Lars Hillersberg som ofta fick skäll för sina stereotypa teckningar av judar. Själv hävdade han att han drev med den rasistiska bilden av dem. Men många såg hans satir som otäcka exempel på vänsterns Israel-kritik, grumlad av antisemitiska föreställningar.
Debatten om gränsdragningarna är uppfriskande och viktiga. Men detta ständiga "förlåt mig" kväver diskussionen.
När ambassadörer börjar prata om russofobi för en oskyldig humorsketch och får "ursäkta" i retur är det ett, visserligen i ett trivialt sammanhang, trist tecken i tiden.
Som motreaktion borde Sverige skicka "Tingeling" till Moskva i stället för "La voix". Låten är bra och skulle ha stora chanser att charma schlagermaffian i Moskva.
