Anledningen är att så många av dem är arbetslösa. Deras kassa kostar därför över 400 kronor i månaden, och spränger taket på 300 kronor som regeringen har lagt.
"Förakt för de yrkesverksamma på kulturområdet", rasar Anna Carlson, Teaterförbundets ordförande.
"Fullständigt oacceptabelt", fyller socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Margareta Israelsson i.
Ja, det kan tyckas en smula orättvist.
Betydligt viktigare för kulturarbetarna vore däremot att ifrågasätta varför deras arbetsmarknad är uppbyggd kring den heliga graal: a-kassan.
För många ses den nästan som en naturgiven rättighet för att kunna ägna sig åt sitt yrke.

Det är med all säkerhet varken lätt eller särskilt fett att gå mellan korta och oregelbundna visstidsanställningar, som till exempel teaterlivet innebär. Jag tror att de flesta mycket hellre skulle vilja få en heltidare på Dramaten och dra in några sköna Beck-miljoner under de generöst beviljade tjänstledigheterna.
Jag vill inte använda en vulgär von Holstein-och Skugge-retorik, som vore kulturarbetarna lata och arroganta.
Det tror jag inte. Men det är svårt att komma ifrån att det är något snett med att minsta diskussion kring a-kassan utlöser en ilsken ryggmärgsreflex, samtidigt som det finns flera andra områden som borde betraktas som väsentligt viktigare.
Varför kräver till exempel kulturkollektivet så sällan högre lön av sina arbetsgivare, som i de flesta fall använder skattemedel?
Att även staten kalkylerar med a-kassan som en stadig försörjning mellan jobbperioderna är smått skamligt.
Särskilt med tanke på att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ingår i den regering som har arbetslinjen som ledord. Här finns en öm punkt.

Och varför ropar inte kulturarbetarna efter lägre skatt på små inkomster, vilket också skulle göra det lättare att bygga upp en buffert för att hålla sig flytande mellan jobben?
Teaterförbundets direktör Jaan Kolk anklagade nyligen Sven Otto Littorin för att inte förstå hur "kulturarbetsmarknaden fungerar" när han aviserade de nya deltidsreglerna i a-kassan som gör det svårare att "stämpla" mellan jobben.
Kolk borde begripa att en arbetsmarknad inte "fungerar" om den kretsar kring ett bidragssystem.
Han är dessvärre inte ensam om den inställningen.
Ekonomgeografen Anders Malmberg, en av författarna till "Populärmusik från Svedala", anser att det svenska musikundret vilar på välfärdssamhället. A-kassan är musikernas "riskkapital", menar han.
Det finns tusentals och åter tusentals som drömmer om att ägna sig åt någon typ av konstnärligt arbete. Likväl harvar de på med sina brödjobb, tills de kanske en dag får chansen att försörja sig på det de innerst inne vill. Det är tur att de inte ser a-kassan som ett riskkapital.
Att arbeta som lärarvikarie, telefonförsäljare, vård-
inhoppare och andra påhugg som kan kombineras med ett osäkert teater-eller musikerliv borde vara det självklara alternativet framför att lyfta a-kassa.
Det är det också för en del, men med tanke på de höga arbetslöshetssiffrorna bland kulturarbetarna, inte tillräckligt många.
Jag undrar för övrigt om Roy Andersson skulle vara den auteur som han är i dag om han inte ägnat år av sitt liv att arbeta för reklambranschen där han bit för bit arbetat fram sitt originella formspråk.
Han valde Felix och McDonalds framför a-kassa och är en av världens bästa filmskapare. Konstnärernas behov av verklighet borde alltid vara större än konstnärernas behov av a-kassa.