Mona Sahlin har låtit, ursäkta det sexistiska uttrycket, som en yr höna den senaste tiden. I november kunde hon tänka sig att staten skulle gå in som tillfällig ägare till Saab. Nu tycker hon att regeringen ska "ta ansvar", men det är nästan omöjligt att få henne att definiera hur.
Samma hattande känns igen från när Sahlin presenterade samarbetet med MP, men tvingades till pinsam reträtt. Visst var vänstern välkommen, hette det plötsligt.
I kärnkraftsdebatten har hon visserligen hållit en konsekvent linje, men i stället fått acceptera att vara i öppet krig med Metallbasen Stefan Löfven, medlem i partiets verkställande utskott.
"Sahlin svamlar" suckar hennes egna. Vi andra har med illa dold skadeglädje följt spektaklet.
Det ska erkännas att det är lätt att reta sig på Mona Sahlin. Jag höll själv på att krevera i tv-soffan i fredags när hon pussade Ingvar Oldsberg på munnen i SVT-programmet "Skavlan" under en duett med "Love me tender". Hur fånig får man bli? Jag tycks redan ha glömt Göran Perssons Doris-dans, och när Fredrik Reinfeldt kraxade fram Pink Floyds "Another brick in the wall".

Den senaste opinionsmätningen visar att det bara är 2,5 procentenhets skillnad mellan det borgerliga blocket och de tre oppositionspartierna. Det får mig att tänka på alla mina socialdemokratiska vänner som säger att de får ont i magen vid tanken på att rösta på Sahlin: "Jag är sosse, men Måååna klarar jag inte av." Det relativt låga förtroendet för henne bland väljarna i stort bekräftar bilden.
Frågan vad det är som får henne att framstå som denna "yra höna", svår att föreställa sig på statsministerposten?
Visst måste det innebära vissa kulturkrockar att ta sig från hbt-kompisarna i Pridetåget till blåställen i Trollhättan.
Hon var åren före partiledaruppdraget en utpräglad identitetspolitiker, ganska långt från den traditionella arbetarrörelsen. Att då kastas in på verkstadsgolvet i dess värsta kris på decennier är säkert inte det lättaste. Särskilt inte när detta sker samtidigt som hon nyligen har blivit "storasyster" i rödgröna samarbetet.
Men den största delen av förklaringen till hennes osäkerhet ligger i partiets inre liv. Hon är en erfaren politiker, som sannolikt inte skulle uppträda så förvirrat om hon inte tvingades till det. Det har visat sig att Socialdemokraterna i identitetskris hellre desavouerar sin partiledare, än tar itu med sina problem.

Jag pratar med Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap och genusvetenskap vid Stockholms universitet. Hon är förvånad över Sahlins vacklande och över att partitopparna inte stöttar mer, utan tvärtom har underminerat henne i vissa frågor. Sahlin tycks inte få det mandat hon behöver.
Dahlerup tror att det främst är "gubbarna i fackföreningsrörelsen" som passar på att ge igen för samarbetet med Miljöpartiet.
Hon konstaterar också: "strategiska angrepp fungerar inte om man vill vinna något val".
Sahlin måste givetvis ta ansvar för att opinionssiffrorna sviktat sedan hon på allvar började höras i debatten. Allt kan knappast bortförklaras med att den gamla ledarkulten inom Socialdemokraterna har särskilt svårt att acceptera sin första kvinnliga partiledare.
Men det skulle vara nyttigt för analysen av svensk politik att för en stund släppa personfixeringen vid Sahlin, som lätt får sunkiga undertoner. Det är inte bara Mona det är fel på. Det är partiets brist på nya politiska ideer.