Folkpartisten Birgitta Ohlsson döms i analyser ut som ny EU-minister - för att hon är gravid.
Förväntningen på att kvinnor totalt ska gå upp i mammarollen är fortfarande bedövande stark.
Frankrikes förra justitieminister Rachida Dati, då 43 år, fick sitt första barn med kejsarsnitt. Fem dagar senare anlände hon till ett regeringssammanträde och fortsatte jobba som vanligt. Det blev ett ramaskri, förstås.
Men en aktiv minister var hon, även efter hon fått barn.
Män som blir pappor under sin ministertid gratuleras och sedan är det inte mer med det. Att en kvinnlig toppolitiker inte skulle vara hemma med sin nyfödda är däremot så gott som otänkbart.
Det är tabu att som mamma inte ha sin bebis tätt intill bröstet dygnet om, särskilt det första halvåret.
Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (FP) fick i förra veckan sin graviditet offentliggjord i DN av tidningens politiska analytiker Henrik Brors. Han skrev initierat att hon ska ha barn som "väntas födas i början av juli" och att hon är uträknad som ny EU-minister. Ett jobb som Ohlsson har varit öppen med att hon vill ha. Brors menar att hon betraktas som illojal och dessutom är ett "riskabelt kort" om man ska kunna hålla ihop regeringen. Underförstått, en gravid/nybliven mamma som statsråd skulle innebära ett frånvarande statsråd.
Därefter fortsatte spekulationerna. "Ekot" refererade till "personer med insyn" som säger att Ohlsson missar ministerposten eftersom hon ska bli förälder och då "i princip ska vara borta halva ministerperioden".
Även andra skribenter har automatiskt räknat bort Birgitta Ohlsson av samma anledningar.
Själv är hon rasande på skriverierna och gör klart på sin blogg att hon är beredd att vara tillbaka i politiken drygt en månad efter förlossningen.
De flesta kvinnor vill inget hellre än att vara nära sin bebis varje sekund den första tiden. Andra, kanske fler än som vågar säga det, är beredda att arbeta kort efter att de fött. Men det är långt kvar till att dessa mödrar accepteras socialt. Snarare ses de som empatistörda karriärister som inte borde få skaffa barn överhuvudtaget.
I mars förra året blev migrationsminister Tobias Billström (M) pappa. Ingen ifrågasatte att han skulle klara av sitt jobb.
En pappa behöver ju inte snusa den nyfödde i nacken dag och natt för att räknas som en normal förälder. Det måste däremot en mor.
Det är ett kulturellt underförstått krav, omöjligt att förhandla bort.
Jag säger inte att det är lätt att förena ett ansvarsfyllt jobb med att vara färsk mamma. Ansvaret, amningen, anknytningen. Direktiven från barnmorskan och de egna, inre funderingarna på vad som är rätt för den lilla ungen är en krävande kompott för de flesta. Men det måste, liksom det alltid varit för män, vara kvinnors eget val hur de vill utöva sitt föräldraskap.
Det direkta och indirekta skuldbeläggandet från omgivningen som drabbar de tjejer som väljer att börja arbeta tidigare än genomsnittet avslöjar en mammafixerad kultur i vårt så jämställda land.
Som om en pappa inte kunde ge en bebis lika mycket mat och kärlek. Vill vi ha kvinnor på toppositioner är det nödvändigt att acceptansen för att även riktigt små barn kan tas om hand av fler än bara mamman, ökar.
Jag vet inte om Birgitta Ohlssons graviditet har spelat någon roll för beslutet om vem som blir nästa EU-minister. Men det är avslöjande nog för vårt samhälles ännu konservativa syn på mammarollen att hon i ledande medier räknas ut som minister för att hon ska få barn.
