Malmö och Göteborg. Två gamla arbetarstäder vid kusten, socialdemokratiskt styrda i decennier.
Men vad gäller judars situation är skillnaden monumental.
JUDEHAT
Visst lider även Göteborg av problem med hatbrott mot den judiska minoriteten. Under al-Aqsa-intifadan hösten 2000 var det till exempel väldigt spänt. Vid oro i Israel-Palestina-konflikten ökar nästan alltid hoten och våldsdåden med antisemitiska förtecken, då främst från extremvänstern och extrema grupperingar bland invandrare med rötter i Mellanöstern.
Ändå känner sig många judar i Göteborg tryggare än de i Malmö. Och det är bland annat dit som judar från Malmö har valt att flytta för att få leva i fred.
"Det är en himmelsvid skillnad mellan städerna. Som natt och dag.", säger Daniel Jonas, kanslichef för den judiska församlingen i Göteborg.
Förklaringarna är flera. Församlingen själv lyfter fram det aktiva samarbetet mellan de religiösa grupperna. Man har "Fotboll för fred", där kristna, judar och muslimer spelar boll ihop. Ungdomar från de tre religionerna och även sikher har åkt till ett dialogcenter i mångkulturella Leicester. Väl hemma åt de en sabbatsmåltid tillsammans. För tre år sedan restes också "Abrahams tält" i Bältespännarparken i Göteborg i samband med den muslimska högtiden Eid al-dha, som en symbol och plats för att främja förståelse. Och när ett minnesmärke över Förintelsens offer invigdes förra året på Bastionsplatsen var uppslutningen från olika grupper i staden stor.
Daniel Jonas menar att det finns ett interreligiöst gräsrotsengagemang i Göteborg som påverkar stämningen. Han lyfter också fram historien som en handels- och sjöfartsstad med långa traditioner av invandring som en möjlig förklaring till det relativa lugn som man upplever.
Men den största skillnaden mellan städerna tycks vara lokalpolitikernas inställning. I Malmö finns Ilmar Reepalu (S) som de senaste veckorna trasslat in sig allt mer i sina märkliga uttalanden.
I Göteborg träffar judiska församlingen regelbundet högt uppsatta representanter för kommunen i ett forum för nationella minoriteter. Även Västra Götalandsregionen har en sådan grupp.
"Det är en positiv anda här. Det är lätt att få politikerna att lyssna. Man vill verkligen sköta detta", säger Daniel Jonas.
Kontrasten mot Malmö kunde inte vara större. Där fick Sahlin till slut mer eller mindre beordra Reepalu till samtal med Judiska församlingen. Efter all uppmärksamhet de senaste veckorna har kommunen också tagit initiativ till ett dialogforum.
Då kände man i Malmö ett visst hopp om att få bättre stöd. Men efter Ilmar Reepalus senaste uttalande i danska TV2 att det är den "israeliska lobbyn" som har förvrängt hans åsikter, vet man inte vad man ska tro längre.
"Vad är 'israelisk lobby'? Detta är en klassisk antijudisk föreställning om att det är judarna som äger makten i medierna", säger Fred Kahn, ordförande för den judiska församlingen i Malmö.
Jag frågar vad han tycker behövs. Svaret låter inte vänta på sig: "En mycket tydlig agenda från den politiska ledningen att man har nolltolerans mot all form av rasism och antisemitism. På pappret är det så i Malmö, men i praktiken har man en del att bevisa."
Politiska signaler och dialogarbete har visserligen svårt att nå ända ut i de extrema fraktioner där antisemitismen frodas. Ändå tycks detta spela roll. Ilmar Reepalu borde åka till Göteborg för att lära sig ett och annat.
