Rut-avdrag
Glada liberaler i Rut-debatten avfärdar ofta lättvindigt bilden av pigan. Ändå är den en påtaglig del av vårt kulturarv. Har man läst till exempel Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" och arbetarlitteraturen av Moa Martinson, själv dotter till en städerska, är gumman som dammar i ett privilegierat hushåll den kanske mest givna symbolen för klassamhället.
Det är laddat med kvinnor, för det är ju mest kvinnor, som håller rent åt andra. Minns Ingmar Bergmans hemhjälp, Anita Haglöf, som förra året drog tillbaka sin självbiografi. Hon orkade inte.
Reaktionerna efter tv-dokumentären "Bergmans hushållerska" blev också mycket starka. Regissörens diktatoriska fasoner påminde om ett gammalt Sverige, om de hunsade hembiträdenas tid.
Det är alltså inte särskilt konstigt att jag hade en klump i magen när jag sällade mig till den snabbt växande skaran som anlitar städhjälp.
Tro inte att jag tyckte synd om mig själv. Däremot fick jag plocka fram alla rationella argument och liksom torktumla dem i skallen tills klumpen hade dunstat bort.

Jag landade i att den gamla föreställningen om att äkta jämlikhet uppstår när alla luktar såpa inte är giltig längre. De som har svårt att komma in på arbetsmarknaden behöver kunna få jobb med schysta villkor. Kvinnor som utan lön från städfirman skulle vara beroende av staten, en man eller svarta påhugg.
Resten är känsloargument som bygger på att en anständig svensk städar själv.
En anständig svensk hyllar sitt lutherska arv och känner sig aldrig så fin som när den fejar sin egen skit.
Och betalar man för att slippa ska man helst inte prata om det.

Symtomatiskt är S-bloggaren Magnus Ljungkvist som på Newsmill angrep alla hycklande journalister. De som älskar att rapportera om Rut, men tiger om att de själva nyttjar avdraget. Ett intressant inlägg, som visar hur tabubelagt ämnet fortfarande är. Men tyvärr har debatten fastnat i denna polarisering i för och emot Rut.
Viktigare vore att ta upp den smuts som faktiskt finns i delar av branschen. Det engagerar uppenbarligen mindre.
Inte ens Kommunal hittar någon på hela fackförbundet som kan eller vill prata med mig om hur arbetsmiljön ser ut bland de företag som har växt fram i en rasande takt efter att avdraget infördes. Det är ju sportlov.

Ett gott exempel är företaget Hemfrid, som var tidigt ute med att specialisera sig på hemhjälp i modern tappning. De har en "Hemfridsakademi" där personalen får lära sig jobbet. Vid storstädningar är de två personer som hjälps åt att flytta på saker. Så väl ordnat som detta framstår är knappast fallet överallt.
Statistik från arbetsmiljöverket visar att hälften av alla städare har ont någonstans i kroppen varje vecka. Eksem och allergi är vanligt.
Boven är dåliga städredskap, starka rengöringsmedel som används utan skydd och felaktig arbetsteknik. Saker som går att göra något åt. Jag städade själv hos andra när jag var personlig assistent under studentåren. Min mamma tvättade och strök på äldreboendet, trots att hennes kompetens var att vårda gamla.
Inte fick vi någon undervisning om ergonomi. Vi gjorde bara efter bästa förmåga sånt som kvinnor alltid gjort.
Arbetsmiljön i städbranschen måste bli lika omsorgsfullt utformad och granskad som till exempel stålverksarbetarnas och byggjobbarnas. Det är här striden om Rut borde stå.
Inte om att slåss med dammiga symboler.