Efter finansminister Åsbrinks plötsliga avhopp, Pagrotskys EMU-svek och muttrandet i de egna leden om hans och Anitra Steens husbygge? Aldrig ensam. Alltid ensam. Väcker den utsatta känslan värme?
Nisse i Hökarängen måste inte älska sitt jobb och sina arbetskamrater. Men politiker förväntas drivas av sitt kall, av kärleken till saken och i Socialdemokraternas fall, även rörelsen i sig. Vore partipolitiken så mysig i verkligheten skulle den vara mer attraktiv än fallet är i dag, med ett engagemang nästan mer tynande än den lokala knyppelklubbens.
För att nå toppen krävs en hårdhudad personlighet, maktlystnad och kanske viktigast, anpasslighet och lojalitet.
Dessa krassa villkor beskrivs i journalisten Torbjörn Nilssons debutbok "De omänskliga". Den skildrar det osminkade spelet bakom kulisserna, bland annat vid dataintrångsskandalen 2006. Då offrades den oerfarne strebern Per Jodenius i Folkpartiets ungdomsförbund, medan högre uppsatta som använt sig av hans information från Socialdemokraternas intranät och sannolikt visste varifrån den kom, förnekade det eller höll sig undan. De sitter på toppositioner i dag. Alltså: kör gärna med fula tricks, men bli inte upptäckt! Och blir du det, offra dig för gruppen. Plikten framför allt. Förlåt, PARTIET framför allt.

Tveklöst var det rätt att Jodenius slutade. Men Torbjörn Nilsson sätter saken i ett sammanhang och berättar att den generation folkpartister som fostrade honom knappast var Guds bästa barn. Idolen, spinndoktorn och dåvarande partisekreteraren Johan Jakobsson, kallades internt uppskattande för Sauron, ondskan i "Sagan om ringen".
Han ska enligt Nilsson bland annat ha beordrat underhuggare till den bråkiga EU-parlamentarikern Maria Carlshamre att hålla koll och rapportera allt av intresse. På så sätt fick han tillgång till information i Carlshamres egen mejlbox.
Torbjörn Nilsson jämför "auktoritetsreflexen" i det politiska livet med Stanley Milgrams kända socialpsykologiska test där deltagarna gav dödliga elektriska stötar till andra på uppmaning av en ledare i vit rock. Jämförelsen är makaber. Men det är sant att det är lättare att lyda. Följsamhet belönas med höga placeringar på partiernas listor, tunga utskottsposter eller utredningsuppdrag. Obekväma politiker som önskar gå utanför partiledningens ramar straffas.
Moderaten Karl Sigfrid som inte ville rösta ja till FRA-lagen pressades av Reinfeldt: "Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?"
Sigfrid orkade inte stå emot. Och ingen av de andra kritiska moderaterna i rummet vågade försvara honom.

Det är nog ganska mänskligt, men gör det också uppenbart att det behövs ett starkare personvalssystem som medicin mot partiledningarnas stora makt.
Politiken har aldrig varit någon dans på rosor. Trycket är hårt utifrån, med granskande journalister och ansvarsutkrävande medborgare, och ska så vara. Men trycket inifrån, ofta från det egna partiet, är minst lika hårt. Hur bra blir demokratin om de som platsar måste vara på gränsen till känslokalla, alltid cyniska taktiker och när det krävs: lydiga konformister.
Varför dansa efter piskan som politiker när du kan glida runt, betydligt mindre påpassad, i näringslivet eller i en trevlig intresseorganisation?
Risken är ganska stor att många av de som skulle ha blivit de bästa företrädarna varken vågar eller vill engagera sig politiskt.