Karin Olsson: Pinsamt att leka fattig

Publicerad
Uppdaterad
Nej, socialen betalar inte din kolonilottsavgift. Inte räkningen för digital-tv:n heller.
Är du förvånad, Jessica Ritzén, medelklassjournalist som leker fattig?
Expressen getinglogga
Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.
Aftonbladet-reportern Jessica Ritzén har fått stort genomslag för "Fattigbloggen". I en månad skriver hon om hur hon det är att leva på socialbidragsnormen. Allt är ett experiment. Snart återgår hon till sitt sköna liv där hon kan sörpla espresso, köpa parmesanost och röka utan att tänka på kostnaden. Tillvaron som hon saknar så under denna tid av armod: "I vanliga fall hade jag bytt för länge sedan. Tvålen är snart bara en flinga stor", skriver hon.
Den storögde reportern berättar också om upplevelsen att handla käk på ÖB och fynda mascara för halva priset.
Det har till och med hänt att hon ätit mat med utgånget datum. Men än så länge har hon klarat livhanken, den rara Ritzén.
Nu önskar hon att socialminister Göran Hägglund ska läsa bloggen och lära sig mer om Fattig-Sverige. Jag hoppas innerligt att han hellre läser bloggarna av folk som är fattiga på riktigt. Detta är en genre där man inte behöver en välmenande journalists skildring, utan kan följa äkta berättelser. Deras bekymmer är långt allvarligare än längtan efter vällagrad ost och tulpaner från torget.

Hägglund kan till exempel googla fram någon av de ensamstående mammor som skriver om den förnedrande känslan av att "tigga" av socialkontoret. Eller gå in på tidningen Situation Stockholms sajt där flera hemlösa bloggar. De ojar sig inte, som Ritzén, över att socialen inte står för avgiften för kolonilotten och avbetalningen på CSN-lånet. Utgifter som välfärdssamhällets yttersta skyddsnät självklart inte kan betala.
Jessica Ritzén hade gjort en större journalistisk gärning om hon i stället granskat socialbidragets stora problem. I november kom Välfärdsrådet (SNS) med rapporten "Fattigdom i folkhemmet" som satte på pränt hur uselt socialkontoren arbetar i de flesta kommuner.
De hjälpsökande behandlas som en homogen massa: personer utan jobb, men fullt kapabla att utföra någon typ av arbete, bemöts likadant som de psykiskt sjuka. Tillsammans samlas de i ett passivt bidragsmottagande.
Bristen på samordning mellan det statliga välfärdssystemet och kommunernas socialtjänst är anmärkningsvärd. Rapporten föreslog att alla borde få en individuell bedömning av vilket stöd de behöver, till exempel av arbetsförmedlingen eller vården.

Alla som var
arbetsföra skulle sedan aktiveras på ett sätt som förde dem närmare egen försörjning. De som var oförmögna till ett vanligt jobb skulle få en annan typ av handlingsplan. SKL, Sveriges kommuner och landsting, tyckte det var en bra idé och ville testa i ett antal pilotkommuner. Det är beklämmande att detta inte redan är rutin. Så många som cirka 400 000 personer får försörjningsstöd i dag, till en kostnad av nio miljarder. Det mänskliga priset kan inte räknas i kronor. Ändå är hanteringen undermålig.
Incitamenten att arbeta i stället för att få försörjningsstöd måste vara starka. Skillnaden ska vara stor mellan att gå från socialbidrag även till ett lågt betalt arbete.
Där finns mer att göra. Men i kristider när jobben sinar är det viktigare att först att sätta in resurser så att bidragstagarna inte passiviseras och lämnas i sticket. När konjunkturen vänder måste de som kan vara rustade att komma tillbaka. Försörjningsstöd bör alltid ses som en tillfällig lösning.
Om detta borde Jessica Ritzén berätta i stället för att sörja sin färskpressade Tropicana-juice.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag