Liberalismen är under attack från både vänstern och högern.
Efter finanskrisen gottar de sig i marknadsfundamentalismens och (ny)liberalismens misslyckande.
Trendriktigt fokuserar vänstertidskriften Arena nu på vad de ser som en politisk motreaktion på roffarsamhället: nykonservatismen. En "våg" som sägs splittra högern och låna från vänstern. Författaren Elise Claeson intervjuas som dess främsta förespråkare.
Hon talar hellre om "nyborgerlighet" och beskriver det som en strömning mot globalisering, förflackning och individualism. Nu vill vi hemåt, bakåt, inåt!
Visst verkar behovet att analysera familjelivet, äktenskapet och hur man bäst bygger en vinterträdgård för tillfället vara näst intill oändligt. Misstaget sker när Claeson kopplar samman detta med en bakåtsträvande rörelse.
För detta är inte konservatism. Detta är pur mänsklighet.
Kärlek, familj, barn, en trevlig bostad och känsla av sammanhang och tillhörighet är kärnan för majoriteten, vilken politisk ideologi man än gillar. Det är dags att de konservativa förstår att deras patent på de här frågorna har gått ut för länge sedan.
Att dessa ämnen tar allt större plats beror på en uppvärdering av den "lilla världen" och framför allt - att marknaden upptäckt att det finns ett enormt kommersiellt värde i den.
Men bara för att svenskarna går på Bauhaus och ränner i bröllopsaffärer och babybutiker innebär det inte att en realpolitisk kursomvändning står för dörren. Det handlar snarare om en större acceptans av typiskt "kvinnliga" frågor, som i takt med jämställdhetens utveckling blivit påträngande även för män.
I grunden älskar de flesta svenskar sin tradition av individualism och historia som tolerant, icke-konservativt land. Det är inne att gifta sig. Men vi gör det gärna flera gånger, och skäms inte för att ha på oss oskuldsfull vit klänning även den andra gången. Och brudarna vill inte efter giftermålet riva sitt examensbevis från Handels.
Svenskar i gemen är inte fixerade vid kärnfamiljen och det heliga moderskapet, inte emot abort, vill inte flytta till ödemarken, inte ge allt för barnen eller kasta ut hemelektroniken för att hänge sig åt yoga. Vi accepterar och förstår globaliseringen bättre än de flesta andra européer. Hade en stor mängd ifrågasatt vikten av ekonomisk tillväxt skulle miljöpartiet och vänstern ha fler väljare.
Livsstilstrender som downshifting - existentiell och konsumtionskritisk - får såväl vänstern, miljörörelsen som konservativa att jubla. Men de är perifera.
Elise Claesens hopp om en konservativ renässans i Sverige är dödfödd. Och vänsterns förhoppning att få skjuts i debatten av henne och hennes gelikar likaså. Det råder ingen tvekan om att den vildsinta och urspårade nyliberalismen har fått sig en nyttig knäck.
Men att förklara fenomen som att det blivit trendigt att påta i trädgården, diskutera stressen i det moderna livet och kritisera extremindividualister på Wall Street som en nytändning för konservativa värderingar är bara desperat.
Däremot gör Claeson en viktig poäng när hon fortsätter sitt resonemang i Svenska Dagbladet (13/9) med att dagens borgerlighet inte förmår tilltala kvinnor. Agendadebatten i söndags kändes som en fläkt från Bo "Siffernörden" Lundgrens tid. Alliansföreträdarna surrade mycket skatter på ett ganska kallt sätt. För att överleva valet måste alliansen lyssna på den samtida uppvärderingen av de "kvinnliga" frågorna och förklara sin politik utifrån dessa.
