Det är inte särskilt konstigt att många handlar mindre när tiderna blir sämre. Varselvågen, sjunkande bostadspriser och dystra framtidsprognoser gör i alla fall mig mindre shoppingsugen. Denna magkänsla är en ganska mänsklig reaktion på den ekonomiska oron. Det bjuder också emot att skylta med att man är ett förhållandevis köpstarkt svin samtidigt som undersköterskorna får sparken, och både de och patienterna gråter.
Men just den magkänslan är inte särskilt bra för samhället.
Därför är antikonsumtionspropagandan som nu fyller spalterna bekymmersam.
Trendanalyserna om hur prylhetsen minskar är i sig inte konstig. Nyhetsjournalisterna ska spegla skiftningar i samhället, stora som små. I dag "blockar" många till exempel hellre än shoppar. Försäljningen på Blocket ökade dramatiskt förra året. Och allt färre tjock-tv-apparater dumpas på kommunernas återvinningscentraler. Köpfesten är över för den här gången. Den hetaste modetjejen är följaktligen inte fashionistan, utan "recessionistan" som botaniserar i secondhand-butikerna. Att nobba nya saker ligger helt enkelt i tiden.

Det är den moraliska överbyggnaden på denna reaktion som är läskig. Nyligen kom sociologen Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv" (Daidalos) i svensk översättning, och de hyllande recensionerna lät inte vänta på sig.
Boken är ett slags anklagelseakt mot konsumtionssamhället, som Bauman anser skapar otillfredsställelse, miljöförstöring och avpolitisering av medborgaren, nu reducerad till kund.
Dagens Nyheters kulturskribent Ingrid Elam är en av dem som känner sig så träffad att "utropstecknen i boksidornas marginal hopar sig" och hon "rodnar å egna och andras vägnar".
Elam skriver också att konsumtionssamhället har värre avigsidor än miljöaspekten, som verkligen är allvarlig. Det utesluter nämligen alla dem som "inte kan konsumera". Oerhört skarp iakttagelse. Som att konstatera att DN Kultur utesluter alla som inte kan läsa.
Mellan raderna i Elams och andra artiklar om konsumtion märks en lättnad över att sötebrödsdagarna är över: äntligen äkthet, måttlighet och vänstervindar igen! Elam anar till och med en öppning för en "frihetsrörelse". Krisen verkar ha gett shoppingmoralisterna fritt spelrum.

Baumans dystopi utelämnar skamlöst konsumtionens välgörande effekter. Det har sagts många gånger förr, men tydligen inte tillräckligt många. Marknadsekonomi, konsumtion och frihandel har gett en fantastisk fattigdomsminskning i världen. Utan detta fasansfulla konsumtionssamhälle hade vi haft fler analfabeter och färre bibliotek. Fler svältande, och färre akademiker, och så vidare.
Snarare än en avpolitisering innebär konsumtionen i förlängningen en möjlighet att utöva politik för alltfler människor.
Materiell rikedom kopplas ofta samman med andlig tomhet. Onekligen är detta ett terapeutkrävande i-landsproblem, med tanke på att lyckan knappast ökar i samma takt som rikedomen. Men att lättvindigt utelämna det kapitalistiska samhällets välståndsskapande visar prov på en inte så liten okunnighet i grundläggande nationalekonomi.
Att vi shoppar mindre i världen på grund av krisen kommer att ha direkt påverkan på fattigas möjlighet att ta sig upp. Så shoppa nytt och skäms inte för det.