Det kunde lika gärna ha varit jag. Vi var till och med lite lika. Mördaren tyckte kanske särskilt mycket om mörkhåriga flickor med lugg?
Helén Nilsson, tio år, var bara ett år äldre och vi bodde i samma samhälle. Det kunde faktiskt lika gärna ha varit jag som Ulf Olsson såg måndagskvällen 20 mars 1989 vid mataffären Hörby Lågpris och bestämde sig för att röva bort.
Tanken på den ohyggliga slump som gjorde att det var just Helén som föll offer för ett sadistiskt våldsdåd gjorde oss nästan tokiga.
Det hemskaste av allt kunde tydligen hända vem som helst. Även en vanlig tjej
från Hörby. Från en vanlig, reko familj.
Min generations töser i denna skånska håla drabbades av en skräck som präglade oss i åratal. Vi vågade inte vara ute själva om kvällen. Knappt ens på dagen när stämningen var som värst. Alla män var en potentiell mördare.
Rosa flickdrömmar förbyttes i fruktansvärda fantasier om fasan av att dras in i en skåpbil och försvinna för gott. Insikten att vi kunde vara sexuella objekt gjorde något med oss som är svårt att förklara. Kan man vara nio år och förstå flickors särskilda utsatthet? Inget var i alla fall som förut.
Helén hittades i skogen utanför Tollarp. Jannicka Ekblad vid vägkanten norr om Hässleholm. Några år senare mördades också flera kvinnor under mystiska former i Kristianstadstrakten. Platser jag alla hade nära till och som tillhörde vardagen. Det verkade kusligt att vara kvinna. Och landsbygden var läskig.
Nittiotalets stora tv-serie Twin Peaks tycktes skildra rena sörgårdsidyllen i jämförelse med Mellanskåne.
Det gick sexton år innan Ulf Olsson greps och dömdes. Det är alltför lång tid.
Om de monumentala bristerna i polisutredningen har Sydsvenskanjournalisten
Tobias Barkman skrivit i reportageboken "Jakten på en mördare" som kom ut i
somras.
Det är en viktig kartläggning av hur prestige, byråkrati och allmän slapphet gjorde att Ulf Olsson kunde gå fri så länge. Han ringde till och med vid flera tillfällen en pensionerad polis för att berätta vad han gjort. Men noteringen av samtalen nådde aldrig fram till spaningsledaren.
Även utan dessa samtal borde polisen har kollat Olsson som vid tiden för mordet bodde i Hörby, var känd för sin sadistiska läggning och skryt om sex med minderåriga.
Med tanke på att Anders Eklund kom undan efter mordet på Pernilla Hellgren enkom för att han råkade bo i Gästrikland och inte i Dalarna verkar inte bristerna inom polisen ha rättats till.
Det var ju en osannolik slump som gjorde att Eklund åkte fast efter att han dödat Engla Höglund, inte resultatet av idogt polisarbete.
Det i dag nästan ikoniska skolfotografiet av den snett leende Helén visades genom åren gång på gång i medierna när någon ny misstänkt i fallet togs in.
Hennes familj flyttade för att kunna orka leva vidare.
Det tog också lång tid innan jag och mina vänner lyckades skaka av oss känslan att en "Helénmördare" kunde ta oss också en dag. Trots allt hör det till de grymma undantagen att flickor försvinner. Ändå såg jag direkt Helén framför mig när bilden på Engla Höglund publicerades första gången.
Det kunde alltså hända igen.
Ulf Olsson dömdes mot sitt nekande för morden på Helén och Jannicka. Han ville eller förmådde inte erkänna.
Trots flera varningssignaler lyckades den rättspsykiatriska kliniken inte förhindra Ulf Olssons självmord.
Socialstyrelsens utredning får visa vad som hänt. Men jag hoppas att han inte tog med sig fler mörka hemligheter i döden.
