Det är knepigt att vara politiker med invandrarbakgrund. Antingen görs man till muslim på heltid, eller så misstänkliggörs man som fuskare.
Det stora förtroendet för Fredrik Reinfeldt sjönk efter att röstfusket i Moderaterna avslöjades. Gapet till Sahlin har blivit avsevärt mindre, visar senaste Sifo-undersökningen.
Hur förtroendet för Sedat Dogru, moderat riksdagskandidat och kommunpolitiker i Haninge, har påverkats mäts däremot inte av några opinionsinstitut. Men det behövs inte. Det märker han varje dag ändå. Den 38-årige kioskägaren har den senaste tiden mött många som ser honom som en fifflare, trots att inga oegentligheter har kommit i dagen.
Dogrus enda bevisade "brott" är att han bedrivit en flitig personvalskampanj. Misstänkt flitig, misstänkt "turkisk".
På ett nyhetsuppslag i Dagens Nyheter om röstskandalen ägnades Dogrus arbete en hel artikel. Där beskrevs hur han och hans pappa arbetade tillsammans. Släktingar som hjälper till, bara det tillräckligt "osvenskt" för att omnämnas.
Han värvade 240 nya medlemmar "med turkiskt ursprung" och vann också "sensationellt" provvalet tack vare röster med "turkisk bakgrund". Ja, många turkar blir det.
Kommunalrådet Gilbert de Wendel fick också bekymra sig över uppgifter om att främmande makt, Turkiets ambassad, ska ha deltagit i arbetet för att främja sina landsmän. Helt apropå anges också att en riksdagsledamot tjänar 55000, som om detta vore anledningen till Dogrus kandidatur. Allt enligt logiken: varför sälja snask i förorten, när man kan skriva motioner i city? Ideologisk övertygelse, någon? I konsten att koka soppa på en spik tar denna nyhetsartikel priset.
Den europeiska fruktan för turken har långa anor. Men att rädslan för den läskige orientalen tar sig ända in i den liberala Stockholmspressen 2010 är ändå lite förvånande.
Debatten kring Moderaternas provvalsfusk har innehållit stråk av misstänkliggörande mot borgerligt engagemang i invandrartäta förorter. Moderat och invandrare? Lika osannolikt som handikappad och höger. Eller kvinna och borgerlig. Dessa grupper anses ju behöva det offentliga mest och därför inte begripa sitt eget bästa om de röstar liberalt. Attityder som ofta drabbat politiker med invandrarbakgrund, till exempel folkpartisten och integrationsminister Nyamko Sabuni. Men moderata sympatier i förorten består inte av röstfusk. SVT:s valundersökning efter valet 2006 visade att Moderaterna tredubblade sina röster i gruppen utomnordiska invandrare. Däremot rasade stödet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Sedat Dogru har raggat sympatisörer i sitt eget nätverk. Visst kan det finnas problem med att bara rekrytera från den egna kretsen. Må den vara etnisk eller något annat. Detta är nu inte något nytt fenomen i svensk politik. Det mest klassiska exemplet är väl hur Palme gärna utsåg ministrar som också var hans sommargrannar på Fårö.
Å ena sidan etnifieras politiker med invandrarbakgrund i det att de ständigt förväntas företräda "sin grupp". Uttala sig i egenskap av muslim, eller i sammanhang av förtryckt kvinna eller som diskriminerad på arbetsmarknaden.
Å andra sidan, om de hörsammar ropen efter fler invandrare i politiken och är särskilt aktiva i "sin grupp", riskerar de att misstänkliggöras som etniska representanter för ett osvenskt särtänkande. Hur personer likt Dogru än beter sig så riskerar det att slå tillbaka på dem själva. Vem vågar bli politiker under sådana förutsättningar?
