Det är rena vilsna vänstern på kultursidorna. Vinterns största politiska debatt har gällt tidskriften Arena, med cirka fem tusen exemplar i upplaga.
Kulturskribenterna Dan Josefsson och Daniel Suhonen tycker att socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och det rödgröna regeringsalternativet har ett stort problem. Detta problem skapar förvirring, stagnation och dåligt självförtroende. "Vänsterns kris" kan spåras hit.
Jaså, undrar man nyfiket. Vad kan det vara.
Boven är den lilla rackaren Arena. En smal, liten vänstertidskrift som brukar tänka utanför de förutsägbara ramarna. Bland annat är den teknikvänlig, ogillar Nina Björksk kroppsfixering och ratar utopin om den enade vänstern.
Attacken publicerades över ett uppslag på Aftonbladets kultursidor. Sedan fortsatte man med ytterligare ett och just när jag trodde att det äntligen var över, så kom det häromdagen ett till. Och att vänsterns stora svikare stavas Per Wirtén är en åsikt som upprepades i går igen i Dagens Nyheter. Nog för att denna författare och Arena-redaktör (som nyligen slutat) är en läsvärd skribent. Men detta är att tillmäta honom aningen för stor betydelse.
Vänstersamtalet på kultursidorna har under vintern gjort sig pinsamt perifert. Ta Haiti som ett annat exempel. När katastrofen var färsk skrev bland annat DN Kulturs Sverker Lenas att förödelsen beror på kolonial exploatering, amerikansk ockupation och förstås IMF. Jag förnekar inte att detta påverkat Haitis utveckling på olika sätt.
Men vore det inte intressant för en vänstersinnad skribent att vid problem i gamla kolonier också ta upp den vidriga korruptionen, alla år av passiviserande och felriktat bistånd och uselt politiskt ledarskap.
Nej, har ett land varit koloniserat är det roten till allt ont. Även kraftiga jordbävningar. Trots att USA var den enda stora aktör som snabbt lyckades få fram mat, sjukvård och folk för att upprätthålla säkerheten var det självklart vilken som var ondskans axelmakt.
Kulturvänstern, med vissa lysande undantag förstås, tycks denna säsong besitta en osviklig förmåga att säga fel saker vid fel tillfälle.
Kropparna efter de omkomna svenska officerarna hann knappt kallna innan Lars Ohly krävde att vi lämnar Afghanistan eftersom vi "slösar bort våra resurser" där. Det kan tilläggas att Ohly själv inte bemödat sig att åka ner till den svensk-finska basen i Mazar-i Sharif för att se hur arbetet bedrivs.
Snabbt fick han uppbackning av Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, som skrev att talibanerna inte har hennes sympati men "det har heller inte kapitalet när det tar till vapen".
Det är alltså kapitalet som skickar svenska ISAF-soldater till Afghanistan. Jag som trodde det var FN:s säkerhetsråd som tagit initiativ till den fredsbevarande styrkan för att stödja landets regering. Men enligt Linderborg hjälper svenskarna USA att "ta herraväldet".
Som liberal skribent skulle man kunna tycka att allt det här var ganska lustigt. Det är det väl i och för sig också. Men mest är det faktiskt trist.
En debattmotståndare som ägnar sig åt skuggboxning enligt kända mönster tillför inte mycket syre till samtalet.
Problemet med vänsterdebatten är inte att en liten tidskrift tillåter sig att se bortom de genomtröskade perspektiven. Utan att så många tongivande skribenter reflexmässigt anlägger en konservativ, ickekonstruktiv och utvecklingspessimistisk syn på världen. Strösslat med den vanliga USA-kritiken. Så gör man sig själv väldigt ointressant.
