HAITI
Nej, det var inte tonårstjejen Michelle i Chicago. Det var Cherline Augustine, 18 år, innan hon försvann i helvetet på Haiti. Situationen var nästan komisk.
Ungefär som i Seinfeld-avsnittet där George tycker att hans afroamerikanske kollega liknar boxningslegendaren Sugar Ray Leonard.
En av de vanligaste rasistiska föreställningarna är ju att svarta ser likadana ut. Individerna smälter samman, avpersonifieras och förpassas till en klichébild.
Men uppenbarligen är vi svenskar så ovana vid att se hela, rena och leende svarta från utvecklingsländer att en ung kvinna från Haiti genast kan tas för Michelle Obama.
Kanske är detta en av anledningarna till varför just denna jordbävningskatastrof får medierna att under noggranna överväganden publicera sådant man normalt skulle avstå.
Ta dessa bilder som exempel:
Fabienne Cherisma, 15, liggande på betongen, skjuten i huvudet.
Mannen som försökt stjäla mat, men dödats och släpats naken genom staden i ett rep.
Fritzcar, ett år, som visas naken i helfigur på ett operationsbord. Ansiktet är helt täckt av en gasbinda. Det är ingen flicka längre, det är bara en kropp.

Ovanpå detta otaliga brända, krossade och stympade. Visste man inte hur ett liks ansikte ser ut, så vet man det nu. Jämför med tsunamin där så hemska bilder rensades bort.
Men publicitetsskadan nu bedöms vara i stort sett obefintlig eftersom få i Sverige känner någon på Haiti. Sant. Samtidigt fick de utländska tsunamioffren, till exempel amerikaner, samma behandling som svenskarna.
Ett naket, skändat lik gör ont att se. Men kanske inte lika ont som om jag hade kunnat leva mig in i att det skulle kunna vara jag. Identifikationen med fattiga svarta på en bortglömd ö bedöms sannolikt som så minimal att människorna där kan skildras annorlunda än vi skulle ha velat skildra oss själva.
I bevakningen ser vi främst två grupper: De krossade och de klämda. Och så den våldsamma mobben.
Förstå mig rätt. Rapporteringen i svenska medier har överlag varit beundransvärt omfattande och ibland lysande. Det är ett svårt jobb för journalisterna på plats. Och för redaktörerna när bildflödet och informationen om en sällan skådad förödelse strömmar in.

Den journalistiska uppgiften är ju också att berätta det som händer. Jag har svårt för redaktörer som hellre berömmer sig själva när man inte publicerat något, än när man har gjort det. En stark dokumentär bild kan väcka stor empati och engagemang. Kanske är de brutala bilderna till och med nödvändiga för att vi ska förstå vidden av det som hänt.
Trots detta menar jag att det i fallet Haiti finns anledning att reflektera över den sammantagna rapporteringen.
DN:s Johan Croneman var inne på ett liknande spår när han i går skrev om bristen på andra berättelser i tv än "infödingar och hottentotter som slåss om mat". Han efterfrågar vardagen som så smått har återvänt på sina håll, och inslag om solidariska haitier som ger varandra ett handtag.
Bevakningen hade mått bra av historierna från kvarteren som inte kraschade.
Allt ligger inte i ruiner. Finns det där sjukhus, mataffärer och myndigheter som fungerar? Problemet är att jag inte vet.
Ändå har de sociala medierna generellt sett gjort bevakningen av långväga länder i kris oändligt mycket bättre.
Den stora och snabba tillgången till individers egna bilder och iakttagelser påverkar enormt hur journalister arbetar.
För att mota bort känslan av kollektivisering går jag själv ibland in på olika forum på nätet. Där finns haitier med en historia. Som är läkare, studenter, rörmokare. Drabbade, men ändå människor mer än elände.