September 2008 kommer att betyda mer för världshistorien än september 2001. Det anser David Rothkopf, biträdande handelsminister under Clinton-eran och nu aktuell med den omtalade boken ”Superclass”. Gamle finansministern Pär Nuder återger nöjt citatet, som yttrades under en gemensam lunch, i sin blogg på Newsmill.
Det är nu inte bara föredettingar till ministrar som beskriver finanskrisen i USA som en vändpunkt. ”Det här innebär politikens renässans”, jublar vänsterinriktade Dagens Arena. ”Vi lever i slutet av en epok”, utropar Aftonbladet. Och statsvetaren Bo Rothstein skyller finanskrisen på att USA saknar ett välfärdssystem av nordiskt snitt.
Vänsterfolket måste göras besviket: detta är knappast slutet på epoken kapitalism. USA:s socialisering av bolåneinstitut och det statliga räddningspaketet som nu har röstats ned av representanthuset, till trots.

Nog har nyliberala ekonomer haft en hög svansföring i fråga om att marknaden inte behöver regleras alls, vilket den självklart måste. Insyn, regler och kontroll är a och o. Där har USA brustit oförlåtligt under Bush-administrationen. Men det finns ingen anledning att säga att vi nu ser marknadsekonomins misslyckande i stort.
Bolånekrisen utlöstes av en politisk vision liknande egnahemsrörelsen i Sverige om att även amerikaner med små inkomster skulle kunna äga ett hus, vilket skapat en marknad för subprime-lån med mindre kreditvärdiga låntagare. Bankerna har i sin tur tagit stora risker för att de vet att staten är beredd att rädda dem i ett krisläge. Det är inte lätt att säga var politiken slutar och ekonomin börjar.

Finanskrisen kyler ner världsekonomin, och sätter i gång en nyttig debatt om vilken kontroll som behövs av finansmarknaden. Men marknadsekonomin och frihandeln ligger bakom den stora välståndshöjningen i världen och det kommer de att fortsätta göra.