Toppdirektörernas inkomster har sjunkit för andra året i rad. LO, som varje år mäter "maktelitens" löner i förhållande till industriarbetarnas, borde jubla. Klyftorna minskar, Sverige går ihop!
De verkställande direktörerna för de 50 största börsbolagen hade i snitt 51 gånger mer i inkomst än en industriarbetare är 2007. Två år senare var skillnaden nere i 41 gånger pengarna, noterar LO. Utan det minsta glädjerop. Bara ett tillfälligt hack i kurvan, tror ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det är mycket möjligt att hon har rätt.
Verkställande direktörer är inte annorlunda än industriarbetare, eller för den delen undersköterskor. "Alltid mer, aldrig nog" är en fackligt slagord som anammats i toppleden som numera kan jämföra löner i all öppenhet.
Längst bak i årsredovisningarna är vd:s villkor nogsamt angivna, om än inte alltid lättbegripligt i alla detaljer. Det vet Wanja Lundby-Wedin efter lönedebaclet i AMF, som i sin tur ledde till att Lundby-Wedin avgick ur styrelsen och därmed minskade sitt eget lönegap till industriarbetaren.
"Alltid mer, aldrig nog" är också titeln på årets klyftrapport. Ett konstigt rubrikval med tanke på den faktiska utvecklingen. Vd-inkomsterna sjönk ju faktiskt.
Men det berodde i ringa del på att summan av lön och bonus blir lägre, det var herrarnas (och de två damernas) avkastning på privat sparkapital som sjönk. Och det i sin tur berodde på finanskrisen.
Att finanskriser minskar superhöjdarnas inkomster gör inte att industriarbetarna får det bättre. Tvärtom. Skatteintäkterna sjunker och därmed vår gemensamma kassa.
Däremot har kriser andra sorgliga följder, ett stort antal människor går från att vara industriarbetare till att vara arbetslösa. Och vi vet sedan tidigare kriser att många av jobben som försvann aldrig kom tillbaka, och att det inte skapas nya i samma takt som gamla försvinner.
Långvarig hög arbetslöshet, liksom höga sjukskrivningstal är det som kan leda till att Sverige verkligen går isär.
Men LO har en poäng - lönebildningen är central. Också den för direktörer. Något har gått fel när Börje Ekholm, vd för den trista aktieplaceringen Investor, kan plocka ut 110 miljoner kronor i bonus för att utvecklingen inte varit ännu värre.
Eller när Electrolux ger nye vd:n Keith Mcloughlin 45 miljoner kronor för att ta jobbet, och sedan 10,6 miljoner kronor i grundlön och möjlighet till lika mycket i bonus.
Tala om att lägga ett vådligt golv för förhandlingar i andra företag.
Vad göra? Starka ägare hjälper. Både i USA och Sverige har vd:ar relativt sämre villkor när företagen har en dominerande, helst privat, ägare. Bara engagerade kapitalister kan sätta lönegrimma på direktörerna som annars sitter i varandras styrelser och höjer varandras löner.
Men då gäller det att inte skrämma nuvarande och kommande privatägare ur landet med förmögenhetsskatt.
Tänk på det och tänk om, LO.
