För att vara en person som beskrivs som ett monster är Breivik år 2012 påfallande mainstream i sitt politiska tänkande. Han anser att Norges politiskt korrekta etablissemang har förrått sitt folk genom att öppna gränserna för de muslimer som nu håller på att kopulera sig till makten. Han menar att man inte kan skilja på radikala och moderata muslimer, eftersom varje muslimskt hjärta bär ett fanatiskt frö. Och han påstår att man inte får lov att yttra dessa föregivna sanningar eftersom den islamkrypande eliten har strypt det fria ordet. Det finns en hel folkrörelse som skriver under på allt det här.

Jimmie Åkesson, dess svenska ledare, förklarade inför valet i en debattartikel i Aftonbladet att den smygande islamiseringen är "vårt största utländska hot sedan andra världskriget". Partisekreteraren Björn Söder förkunnade senare att hela västerlandet är hotat, medan riksdagsmannen Kent Ekeroth flera gånger slagit fast att vi befinner oss i ett krig som sträcker sig tillbaka till 600-talet. Ekeroth har också ifrågasatt förekomsten av moderata muslimer, med hänvisning till det där försåtliga fröet, som rätt vad det är kan få den mest beskedliga muslim att blomma ut till jihadist. Sverigedemokratiska företrädare kallar också konsekvent de övriga riksdagspartierna för "sjuklövern", för att understryka att vi lever i en skendemokrati, där eliten konspirerar mot folket.

Det finns de som avfärdat likheterna mellan Breiviks och SD:s tankevärldar med hänvisning till att terroristen även har sagt sig vara inspirerad av såväl George Orwell som John Stuart Mill. Timbrofilosofen Roland Poirier Martinsson undrade nyligen på Twitter varför inte Folkpartiet får frågor om Breiviks påstådda referens till den liberala utbildningsfilosofen John Dewey om nu Jimmie Åkesson ska ställas till svars för terroristens islamsyn. Det var tyvärr inte bara ett uttryck för en enskild hjärnas kortslutning utan också en ganska bred vilja att avpolitisera Breiviks attentat. Ett projekt som kräver minst ett ögas blindhet.

För i all sin ideologiska förvirring hade han ett tydligt mål: att stoppa det islamiska maktövertagandet, och det etablissemang som öppnat portarna för det. SD delar Breiviks problembeskrivning. Den avgörande skillnaden är att SD är ett demokratiskt parti som tar avstånd från våld och vill stoppa den påstådda islamiseringen genom att vinna väljarnas förtroende. Anders Behring Breivik hade tappat hoppet om fredlig kamp, och genomförde sitt attentat för att fler skulle gå hans väg. Ser man världen från Breiviks och SD:s perspektiv inser man att det obehagliga med attentatet inte är att det var galet, utan att det var så pass logiskt.

Om nu islam håller på att lägga Europa under sig, för att avskaffa demokratin och friheten, om nu detta är omöjligt att förhindra politiskt eftersom kollaboratörerna som styr oss har avskaffat yttrandefriheten - vad finns då egentligen för andra vägar än våldets? Så farlig är den konspirationsteori som SD underblåser och därför kan partiet inte undgå ett visst ansvar för vad deras desillusionerade meningsfränder hittar på.