Den senaste statistiken är från 2010 och det året slocknade 420 narkomaners liv. Här i föregångslandet Sverige dog nästan dubbelt så många som i genomsnittet för övriga EU.

När justitieminister Beatrice Ask medverkade i Ekots lördagsintervju förra vintern undrade intervjuaren om inte dessa siffror blottlägger ett allvarligt narkotikapolitiskt misslyckande. Det tyckte inte ministern.

Hon slog fast att Sverige har varit "framgångsrikt" alldeles oavsett hur många som dött. Dödsfall, menade ministern, är nämligen inte det enda negativa som narkotikamissbruk för med sig. Hon lyfte fram "såsigheten" i cannabisrökares huvuden som ett lika allvarligt samhällsproblem. Eftersom internationellt sett få svenskar röker cannabis har vi lyckats, enligt Ask.

Narkotikamissbruk är den enda dödliga sjukdomen där framgång mäts på annat sätt än i antalet räddade liv. Ur regeringens synpunkt utgör döda narkomaner ett svinn som man redan har kalkylerat med. Tidigare regeringar har haft samma inställning. Som socialminister på 90-talet fick Margot Wallström frågan om Sverige borde lägga om sin narkotikapolitik om detta skulle rädda liv. Hon behövde inte ens tänka efter innan hon svarade med ett bestämt nej.

William Petzäll gjorde det till sin politiska uppgift att bekämpa den blocköverskridande likgiltigheten inför missbrukares liv. Han var själv en av dem och talade ur sina egna smärtsamma erfarenheter av samhällets förakt. Han förde på samma gång en personlig och en politisk kamp mot den svenska narkotikaideologi som tycker det är viktigare att tillrättavisa än rädda livet på missbrukare. Som stänger ute eller slänger ut människor från livräddande substitutionsbehandlingar, som möter sjuka med handklovar och fattar alla beslut högt ovanför deras huvuden.

Petzäll förlorade sin personliga kamp i lördags. Lika unik som han var som politiker, lika plågsamt typisk blev han som exempel på svensk narkotikadöd.

Alla de klassiska svenska åtgärderna sattes in mot honom - tvångsvård, lagföring och behandling enligt tolvstegsmodellen. Som så många andra tunga missbrukare blev han inte friskare av något av det. I stället sjönk han bara djupare ner i missbruket. William Petzäll blev övertygad om att en substitutionsbehandling med metadon var det enda som skulle kunna rädda honom. Han förvägrades denna bevisligen effektiva behandling med motiveringen att han ännu inte var tillräckligt illa däran. Det blev han. Men när Petzäll fick sin remiss hade mottagningen han hänvisats till slutat ta in nya patienter. När han dog hade han väntat i över tre månader på en behandling som skulle ha kunnat rädda hans liv.

Det är inget ovanligt att människor dör i väntan på behandling. Men i vanliga fall slocknar deras liv omärkligt och tyst. Kanske kan William Petzälls död föra det enda positiva med sig att regeringen lyssnar på det han förgäves försökte säga.

Gerhard Larssons viktiga Missbruksutredning, som bland annat föreslår en skarp vårdgaranti för personer i Petzälls situation, har nu samlat damm i 1,5 år. Regeringen borde hedra missbrukets alla dödsoffer genom att reformera narkotikapolitiken, med minskad dödlighet som ett allt övergripande mål.