Den som dristar sig till att beskriva den heliga politikerveckan som en rosévinsmarinerad firmafest får genast en hord arga Almedalstalibaner efter sig. De tillhör alltsomoftast själva fatwarådet - kretsen kring sajten Makthavare.se - och har alltid samma ilskna invändningar: Kritikern är bara okunnig och har förmodligen aldrig ens varit i Visby. Almedalen är demokrati i sin renaste form, ett levande torg där alla kan mötas, ett unikt svenskt fenomen som vi faktiskt borde vara STOLTA över!

Jag är alltså väl medveten om att jag är på väg att handlöst kasta mig ner i lejonkulan. Ändå kan jag inte motstå frestelsen att häda. Visst är Almedalen späckat med lärorika seminarier och viktiga debatter. Men det är inte där veckans evigt expanderande attraktionskraft ligger.

Sanningen bakom succén är mycket enkel. I Almedalen får tusentals nördar en känsla av revansch och varje år vill fler ansluta sig till segertåget. För en gångs skull får personerna som aldrig bjöds in till festerna på högstadiet känna sig utvalda och åtrådda.

Den politiskt sakkunnige som alltid blev vald sist på gympan och aldrig var lyckligt förälskad under skoltiden får en sen kväll på en pr-byrås privata trädgårdsfest äntligen tillhöra det coola gänget. Kommunalrådet i en mindre svensk kommun, som slösade bort sin ungdom på SSU, får slutligen en slags belöning på Donners Brunn, omslutet av en politisk glamour som aldrig känts av hemma i kommunhuset.

Allra störst är triumfen för de politiska journalisterna, som alldeles oavsett sina fysiska företräden plötsligt blir lika attraktiva i omgivningens ögon som glass på en het sommardag.

Almedalen är en arena för politisk debatt men också en glitterscen för människor som inte glittrar till vardags. En vecka om året smälter alltifrån högdjur till byråkrater och bloggare samman till ett vi, som för en stund utgör Sveriges mittpunkt. Det narcissistiska ruset är betydligt starkare än det som rosévinet framkallar. För de hundra personer Region Västerbotten skickar ner i år blir känslan säkert omvälvande - liksom notan, för västerbottniska skattebetalare.

Skatteslöseri kan aldrig försvaras. Men i övrigt finns ingen anledning att missunna årets almedalingar känslorna av coolhet och bekräftelse samt - förstås - alla passionerade politiska samtal.

Almedalen är inte det korrupta näste dess mer rabiata kritiker framställer det som och heller inte den demokratins livsnerv de fanatiska anhängarna bluddrar om. Det är ett politiskt nördparty. Ha så kul!