De gröna lovar inget block evig trohet utan väljer de relationer som för tillfället gynnar dem mest. Så länge den gröna politiken får största möjliga genomslag är miljöpartisterna beredda att släppa till.

Det är en smart maktpolitisk strategi, särskilt i ett läge när regeringen saknar egen majoritet i riksdagen. Men trots Miljöpartiets sedan 2010 så starka ställning på den parlamentariska köttmarknaden har dess påverkan på politiken varit marginell.

Det beror delvis på att de gröna inte alls är så trolösa som de vill ge sken av. Av två möjliga partners är det en som fyller miljöpartisterna med vämjelse och avsmak. I det gröna medvetandet är Moderaterna fortfarande den politiska huvudfienden, och därför är valet mellan Reinfeldt och Löfven allt annat än förutsättningslöst.

Efter att Mikaela Valtersson, MP:s tidigare ekonomiska talesperson, förlorade språkrörsstriden manade hon sina partikamrater att ta itu med den gamla moderatskräcken, så att partiets teoretiska obundenhet skulle kunna bli verklig efter det rödgröna samarbetets avskaffande.

Åsa Romson och Gustav Fridolin tog inte intryck. Även om de pliktskyldigt säger sig vara öppna för förslag har deras preferenser varit lätta att genomskåda, särskilt sedan Stefan Löfvens stjärna började stiga.

Det handlar inte bara om de möten som regelbundet hålls med Löfven men utan Jonas Sjöstedt. Förkärleken är allra tydligast i den politiska debatten, där Socialdemokraterna i princip är fredade från miljöpartistiska angrepp.

När Åsa Romson tog replik på Mikael Damberg i riksdagens partiledardebatt förra veckan hade hon inte ett ord att säga om den sällsynt svaga miljöpolitiken i Socialdemokraternas skuggbudget. Språkröret hade inga synpunkter på att S numera inte vill höja koldioxidskatten med ett öre. Hon nöjde sig med att "gratulera Mikael Damberg till ett passionerat tal" och artigt höra sig för om Socialdemokraternas inställning till vård för papperslösa.

Det framstår som ett ämnesval som båda parter kan acceptera. Däremot skulle ett framtida samarbete kunna försvåras om Miljöpartiet alltför hårt attackerade Socialdemokraterna när det gäller miljöfrågor. De angreppen sparas till regeringen.

Om Miljöpartiet skoningslöst ifrågasatte den socialdemokratiska vurmen för gigantiska motorvägsbyggen eller för den delen svensk vapenexport skulle Stefan Löfven framstå som en märklig preferens.

Det är naturligt att i första hand kritisera dem som faktiskt bestämmer. Men historiskt sett har Miljöpartiet varit måna om att markera sitt oberoende genom att angripa alla som faller utanför måttstocken. Inställsamheten i förhållande till Stefan Löfvens socialdemokrater är avslöjande - och märklig.

På vad sätt är en kärnkraftsvänlig, vapenexportsvurmande socialdemokrat med hjärtat i basindustrin att föredra framför Fredrik Reinfeldt ur ett miljöpartistiskt perspektiv?

Valet mellan de två måttligt miljöengagerade männen borde vara vidöppet. Den enda som verkligen har anledning att glädjas åt de grönas nuvarande utveckling är Stefan Löfven, som borde kunna kalkylera med ett billigt pris för miljöpartistiskt stöd i framtiden. Han borde göras mer orolig. Svensk politik skulle behöva en oberoende, grön kraft.