Det borde inte ha blivit något större uppståndelse kring lagförslaget SOPA (Stop Online Piracy Act), som i oktober lades fram i USA:s representanthus. Dess påstådda syfte är att sänka digitala piratskepp, stärka upphovsrätten och rädda amerikanska jobb. Sådant skriver kongressledamöter under på i sömnen.
Det gjorde också både demokrater och republikaner till en början.
Som så ofta förr såg den välfinansierade Hollywoodlobbyn ut att enkelt få sin vilja igenom. Men så började internetaktivister lyfta fram det finstilta i lagtexten, och berätta om konsekvenserna.
SOPA (och PIPA som ett systerförslag kallas i senaten) skulle skapa ett annat internet än det vi känner. Ett förhandscensurerat internet, där bredbandsleverantörer och sökmotorer måste förhindra oss från att surfa in på vissa sajter medan sociala tjänster som Facebook och Twitter i förväg måste se till att ingen användare lägger upp eller ens länkar till upphovsrättsskyddat material.
För att inte riskera böter fängelse eller till och med blockering måste företag agera poliser mot sina egna användare. Det skulle innebära att de nervtrådar som håller samman internet skars av.
Det fria flödet av information, där olagligheter plockas bort i efterhand, blir kringskuret av gränsvakter och avspärrningar, dirigerade av den amerikanska staten.
På så sätt skaffar sig USA en potentiellt lika stark makt över internet som Kina, och hamnar den i fel händer sitter yttrandefriheten minst sagt trångt.
Nätaktivisterna påpekade detta och fick snabbt med sig många av de största internetföretagen, bland andra Google och Facebook, ett hundratal juridikprofessorer och ett antal människorättsorganisationer i kampen.
I onsdags genomfördes en gigantisk manifestation när engelskspråkiga Wikipedia stängdes av.
Även Google pryddes av anti-SOPA budskap medan miljontals människor twittrade ut sin vrede mot lagen. Effekten blev enorm och historisk.
Många av de kongressledamöter som lojt skrev under det senaste kravet från Hollywood har nu tagit avstånd från SOPA/PIPA, liksom tunga företrädare för Vita huset. Den så kallade "nördlobbyn" har visat sin politiska kraft.
Chris Dodd, som förra året gick direkt från representanthuset till jobbet som chefslobbyist för Hollywood, anklagar nu bittert företag som Google och Twitter för "maktmissbruk". Ironin i det uttalandet är om möjligt ännu större än hans lön.
Det är uppenbart att upphovsrättsindustrin inte är van vid att möta motstånd, inte beredd på att betraktas som något annat än ett första klassens riksintresse.
Män som Chris Dodd är framför allt inte vana vid att lobbying bedrivs på nördarnas sätt - öppet, direkt och med starkt folkligt engagemang.
De smyger runt i maktens korridorer med pengar på fickan och sår frön till lagar som tillkommer smärtfritt och diskret. Den taktiken fungerar inte längre. Det är därför nördarna vinner över Hollywood.
Upphovsrättsindustrin försöker göra internet till sitt eget, med metoder som går emot allt vad nätet står för.
Människors känsla för internet är för stark, och nätets kraft för stor, för att det ska kunna lyckas. Film- och musikindustrin måste satsa på innovation i stället för aggression.