Barack Obama började anklaga kinesen redan 2008 och har sedan dess avfyrat regelbundna verbala attacker fjärran österut, även om hans politik inte har matchat den protektionistiska retoriken.

Demokratiska politikers mässande om att amerikanska jobb måste skyddas från frihandel är emellertid en del av manus.

Mer oväntat var det att Mitt Romney, en republikansk tidigare riskkapitalist, skulle bestämma sig för att attackera presidenten från ett nationalistiskt vänsterperspektiv i frågan.

Angreppen om hur Kina påstås lura sig till amerikanska jobb har blivit ett av de mest framträdande inslagen i Romneys kampanj. Kandidaten var aldrig så fräsande aggressiv under gårdags- nattens debatt som när han attackerade Kina.

Han talade om landet med avsmaken hos rasister som talar om invandrare.

Romney framställde Kinas ekonomiska framgång som enbart byggd av valutamanipulation, piratkopiering och teknikstöld.

Samma faktorer lyftes fram som viktiga förklaringar till USA:s nedgång. Kandidaten försäkrade att han som president skulle "slå ner på Kina" och upprepade sitt löfte om att sin första dag i Vita huset stämpla Kina som valutamanipulatör och på så sätt bana väg för handelshinder mot landet.

I denna aggressiva retorik finns korn av sanning. Det är sant att Kina har stulit teknik och framgångsrikt hållit sin yuan kraftigt undervärderad.

Men att detta skulle vara en viktig förklaring till den amerikanska ekonomins sorgliga tillstånd - i paritet med George W Bushs krig, Subprime-krisen, med mera - är en patetisk bortförklaring. Lika så att Kinas exceptionella framsteg skulle vara blott ett fuskverk.

Vad gäller valutan så får den redan en allt rimligare värdering. Det är svårt att tro att Romneys aggression skulle göra kineserna villiga att fortsätta på den vägen.

Man kan däremot utgå från att Kina inte ostraffat skulle låta USA stämpla landet som valutamanipulatör. Och när det kommer till handelspolitisk hämnd har kineserna en skrämmande arsenal till sitt förfogande.

Kina är USA:s tredje största exportmarknad, liksom en allt tyngre investerare i landet.

Dessutom är Kina det land som enskilt äger den största delen av USA:s gigantiska statsskuld. Börjar kineserna sälja av statsobligationerna kommer USA:s räntekostnader att skjuta i höjden.

Den svaga amerikanska ekonomin behöver ett handelskrig mot Kina ungefär lika mycket som en kolpatient behöver cigaretter.

Det inser förmodligen även Romney. Han angriper inte Kina för att det gynnar USA. Han gör det för att det antas gynna hans valresultat - en analys som säkert stämmer.

USA:s försvagade ställning har sårat den amerikanska självkänslan. För många nostalgiska amerikaner är det skönt att ha en konkret fiende - de lömska, fuskande kineserna - att skylla diffusa samhällsförändringar på.

Presidentkandidater lovar alltid massa dumheter som de inte verkställer.

Men det finns skäl att frukta att Romney skulle hålla sitt löfte om att pariastämpla Kina. De löften som kandidaterna lovat att uppfylla första dagen brukar vara svårbrutna.

Relationerna mellan USA och Kina kommer framöver att ha en globalt avgörande geo- politisk betydelse.

Så nog finns det skäl att frukta vad Mitt Romneys hetsande skulle kunna leda till.