Tidigare i år pläderade Dan Ericsson, tidigare statssekreterare (KD), för en "ekonomi med etik" i tidningen Kristdemokraten.
I detta såg Ericsson, som 2010 förlorade jobbet tillsammans med Mats Odell, en fråga som skulle kunna lyfta KD.
På det privatekonomiska planet är Ericssons intresse för etik inte lika framträdande. Han plockar än i dag ut 84 200 kronor i månaden i fullt avgångsvederlag för sitt gamla statssekreterarjobb. Det ska man egentligen bara kunna göra om man är arbetslös. Ericsson har haft jobb som "senior rådgivare" på PR-byrån Diplomat sedan våren 2011. Bolaget han fakturerar med gjorde förra året en vinst på 900 000 kronor enligt Ekot. Men han har inte tagit ut en krona av detta som lön. På så sätt har han sett till att det lukrativa rådgivandet inte påverkar hans månatliga check från skattebetalarna.
Dan Ericssons sätt att hantera Ekots avslöjande gör det lika svårt att ta honom på allvar som PR-konsult som det numera är att respektera hans kamp för en etisk ekonomi.
Ericsson vägrade att svara på Ekots frågor på telefon för att i stället boka ett möte som han aldrig dök upp till. Är det så han råder sina kunder att hantera krissituationer?
Centerpartisten Leif Zetterberg, tidigare statssekreterare till Åsa Torstensson, vågade i alla fall försvara sin självupplevda rätt till skattebetalarnas pengar. På frågan om han inte alldeles oavsett regelverket också har ett moraliskt ansvar svarade Zetterberg att "avtalet är moralen".
Tanken med avtalet är visserligen inte att man ska kunna jobba och samtidigt leva på skattepengar men Zetterberg menar alltså att det är okej att göra vad som helst för egen vinning så länge man inte direkt bryter mot någon regel.
Man kunde önska att en tidigare hög regeringsföreträdare tänkte precis tvärtom. Att hans instinkt var att se till att han inte får en enda krona av skattepengar som han inte behöver. Det hade varit lätt att ordna. Med inkomster på en halv miljon bara från styrelsearvoden och en omfattande näringsverksamhet därutöver skulle han utan svårighet ha kunnat redovisa en ordentlig lön.
Jobbet som statssekreterare är slitsamt och kan när som helst ta slut. Det är därför rimligt att man har rätt till ett avgångsvederlag om ens minister avgår.
Men det finns ingen anledning att statssekreterarna ska kunna glida fram med sin gyllene fallskärm i två år när ministrarna bara kan göra det i ett. Och i det ögonblick den tidigare statssekreteraren ordnar en ny försörjning måste flödet av skattepengar strypas.
Det skulle vara tekniskt komplicerat att reglera bort möjligheten att utnyttja näringsverksamhet för att kunna behålla en statsrådspension eller ett avgångsvederlag. Men man borde se över regelverket och täppa till det taktiska företagandet så gott det går.
Sedan får man hoppas att flertalet regeringsföreträdare- och tjänstemän har större moral än den som ryms i regelverkens minsta kryphål. Att de inte är zombies som tvångsmässigt följer lukten av pengar hela vägen ner i avgrunden.
Regeringskansliet ser nu över generaldirektörernas vidlyftiga villkor. En ordentlig översyn behövs också vad gäller ministrarnas pensioner och statssekreterarnas avgångsvederlag.
Men framför allt behövs statliga företrädare med skam i kroppen.
