F-skattesedel

I alla fall, får man anta, enligt näringsminister Annie Lööfs synsätt. Hon borde åka till Aten med en förgylld dalahäst och en blomkvast och gratulera. I Grekland är 17,6 procent av arbetskraften företagare, eller entreprenörer som Centerpartiet hellre kallar det, och det är den överlägset största andelen i Europa. Om man som Annie Lööf, och företrädaren Maud Olofsson innan henne, ser antalet småföretagare som ett mått på näringspolitisk framgång är inget land mer värt att hylla än det bankrutta Grekland.

Annie Lööf har lyft fram jantelagen som ett hinder för det svenska småföretagandet men nu är det ju inte riktigt avsaknaden av den som fått det grekiska entreprenörskapet att blomstra. Grekerna blir i regel inte företagare för att de vågar sikta mot stjärnorna och drömma om guldet i slutet av regnbågen. De är företagare för att de måste.

Likadant är det för allt fler egenföretagare i Sverige. De senaste årens stora ökning av småföretag beror mer på nöd än lust. Med en f-skattsedel ökar man chanserna att få sig några påhugg i en tid när företag tycker att till och med korta vikariat innebär ett alltför betungande arbetsgivaransvar. Det blir också vanligare med påtvingat företagande, där människor för att ha kvar försörjningen måste fakturera för arbete de tidigare utfört som anställda.

Oppositionen vill därför utreda den lagändring som gjort det möjligt att få f-skattebevis även om man bara har en enda uppdragsgivare. En återgång till det gamla kravet på flera potentiella kunder är ingen bra väg att gå. Man kommer ändå aldrig kunna skruva åt reglerna så hårt att det blir omöjligt för pseudoföretag att få f-skattesedlar utan att legitima firmor stryps. Men för den sakens skull finns ingen anledning att, som Annie Lööf i Ekot i går, hylla utvecklingen med fler ensamföretag. Att kalla det "nyföretagande" när någon börjar fakturera sin arbetsgivare är verkligen att ta i. Ett annan vanligt skäl till att bilda bolag är att man har något extraknäck och vill göra skatteavdrag. Inte heller det kommer att bana väg för nästa IKEA, och revolutionera svensk ekonomi.

Det behövs inga politiska väckelsetal för att få människor att starta företag. De gör det ändå, många för att de måste. Alla stora ord om nya storföretag och ekonomiska under har ingenting med vanliga ensamföretagares vardag att göra. De allra flesta vill inte växa och har inga drömmar om att bli nästa Kamprad. Vad de behöver, i stället för myter, är en politisk debatt som utgår från verkligheten. Och den är bister.

Socialförsäkringarna utgår fortfarande i från de allt färre av oss som har fast anställning. Alliansen har gjort några smärre förändringar, vilket höjer dem över tidigare socialdemokratiska regeringars totala ignorans, men att vara sjuk, arbetslös eller gravid är fortfarande ruinerande tillstånd för många ensamföretagare. Problemet med att framställa dem som modiga äventyrare, som väljer bort trygghet för att sikta mot stjärnorna är att deras utanförskap i välfärden då verkar så mycket rimligare än vad det är. Ensamföretag är varken ett kvitto på framgång här eller i Grekland, bara ett uttryck för en ekonomisk realitet. Välfärden måste utgå från den.