Precis som alla andra tittar jag snabbt bort från den fårade kvinnan som sitter på knä och förödmjukar sig. I det ögonblicket är det skönt att tänka att hon säkert bara är hitlurad av någon zigenarkung, och samlar in pengar till hans guldkedjor. Så vet ju alla att det är.

Med den insikten kan man stöta ifrån sig andra tankar, som är mer obekväma att handskas med när man glatt promenerar genom ett välmående Stockholm en solig sommardag. Som att det faktiskt finns människor i Europa som är så hopplöst fattiga att de inte behöver duperas för att åka hundratals mil bara för att tillbringa åtta timmar om dagen på knä. Och att man inte direkt har sig själv att tacka för att man slapp födas i den romska misären i Transsylvanien.

I stället förbannar man den grymme zigenarkungen och känner sig till och med lite ädel som så rakryggat vägrar finansiera hans brottslighet. Det är ett effektivt självbedrägeri.

Visserligen förekommer verkligen ligor där utsatta romer tvingas tigga åt sina överordnade. I två svenska rättsfall har människor dömts för att ha tvingat två funktionshindrade män att tigga. Men den utbredda uppfattningen att den verkligheten omfattar de flesta utlänningar som tillbringar sina dagar på knä styrks egentligen bara av rykten.

Däremot finns det en hel del som talar emot att tiggarna vanligtvis är förtäckta slavar. Det hävdas ibland att tiggare kan dra in tusentals kronor men det är svårt att tro när man observerar vädjande romer under en längre tid och ser hur otroligt sällan ett mynt når deras väg. För människohandlare finns det betydligt mer lukrativa sätt att disponera sina slavar, exempelvis genom sexhandel, stölder och annat tvångsarbete.

Men Centerpartiets rättspolitiske talesman, Johan Linander, slog utan omsvep fast att det normalt rör sig om "slaveri" i ett utspel i går. Han hade nämligen noterat att en tiggande kvinna som plötsligt dykt upp vid ett köpcentrum både lämnades och hämtades med bil.

Aftonbladet åkte med en sådan bil i våras, i förhoppning om att ledas till guldprydda slavdrivare. De hamnade i ett lerigt, kallt läger där ett tjugotal romer, lika utfattiga allihop, försökte värma sig om kvällen. Att de samarbetar är lätt att förstå och knappast något bevis för slavhandel.

Johan Linander vill förbjuda tiggeriets "organisering" men den typen av verksamhet han beskriver är givetvis redan olaglig, under rubriceringar som människohandel och olaga tvång. Vad förslaget verkar handla om är alltså inte att hjälpa människor ut ur slaveri utan om att försöka förbjuda en viss form av tiggande. Man kan tycka att ett rimligare förhållningssätt för ett påstått liberalt parti vore att låta människor själva bestämma om de vill ge pengar till romska tiggare eller inte.

Deras misär hemmavid minskar inte av svenskars allmosor. Men deras liv blir heller knappast bättre för att man förhindrar dem att tigga. Men det är nog inte vad förslaget handlar om. Kent Ekeroth (SD), som länge kämpat mot tiggarna, ska ha en eloge för att han i alla fall är ärlig med sina bevekelsegrunder, när han säger sig vilja skydda "hederliga medborgare" från "ett störande moment".

För nog är tiggarna störande.