Kriminalvården har de senaste åren arbetat intensivt med suicidprevention. Men hur viktigt sådant arbete än är, så är det inte frånvaron av säkerhetsrutiner som får människor att hänga sig. Det gör den outhärdliga psykiska smärtan, som redan hänger som en strypsnara runt halsen. I häktesmiljön blir den lätt övermäktig.

Tänk dig själv att sitta inspärrad, så gott som hela dagarna, på en yta motsvarande ditt badrum. Din i princip enda möjlighet till kontakt med omvärlden är att knacka på dörren och hoppas att någon vakt svarar. Du får inte träffa din familj, dina vänner eller ens dina cellgrannar. Förutom häktespersonalen och din advokat är de enda som besöker dig poliser. Dagens höjdpunkt består av en timmes lång promenad i snäva cirklar på en liten rastgård.

Det värsta av allt är att du inte har någon aning om hur länge du kommer att bli kvar i det här helvetet och din tidsuppfattning sviktar. Du börjar bli galen.

Sådan är vardagen för många av dem som sitter häktade med restriktioner, vilket nästan hälften av alla som häktas i Sverige gör. De är ännu inte dömda för något brott och alltså oskyldiga i lagens mening. Ändå tvingas de till en tillvaro som får en genomsnittlig fängelsevardag att framstå som ljuvlig.

Bland andra Europarådet, FN:s tortyrkommitté och Amnesty har kritiserat Sveriges vanemässiga isolering av häktade samt våra obegränsade, ibland oändliga häktningstider. Det är ovanligt att det svenska rättsväsendet utmärker sig negativt i internationella sammanhang. Anledningen till att svenska häktningsvanor gör det är inte att åklagarna är illvilliga och domstolarna opålitliga. Det är att man i vårt rättegångssystem bara dömer utifrån det som framkommer i rättssalen.

I länder där tidigare förhör kan betraktas som fullgod bevisning kan åklagaren ofta driva sitt mål med den misstänkte på fri fot.

Svenska åklagare har lätt att övertala domstolarna om att en misstänkt måste hållas häktad - de får sin vilja igenom i nio av tio fall - eftersom hen annars kan tillrättalägga sin sanning inför rättegången.

Principen att det som sägs i rättssalen gäller är sund. Men dess överordnade ställning i svensk rätt har ett väldigt högt pris och det består inte bara av de häktades nedbrutna psyken eller de omkring 2 000 kronor per dygn som det kostar att hålla någon häktad. Den extrema påfrestning som häktningen innebär är också en fara för rättssäker­heten. Samtidigt som åklagaren kan förbereda sig i lugn och ro kommer den brottsmisstänkte till rättegången som ett vrak. Ibland har den tilltalade, enligt flera advokater, vid det laget redan erkänt brottet i polis­förhör bara för att försöka komma ut ur isoleringen.

Problemet med häktningen i Sverige har diskuterats i åratal men blir ändå bara värre. Hur många fler människor ska det svenska rättsväsendet bryta ner innan någonting görs? Det är dags att se över rättegångs­systemet i syfte att komma till rätta med de omänskliga häktningarna. En väg att gå är att låta tidigare, videoinspelande förhör få ordentlig tyngd i rättssalen. Detta fungerar trots allt utmärkt i många andra länder. I den här frågan har Sverige allt att lära.