När höjdsjukan går in i sitt fasliga slutstadium uppvisar den drabbade enligt diagnosboken ett "irrationellt beteende" samtidigt som rörelseförmågan tynar bort. Tillståndet påminner om det som de SAS-ansvariga politikerna befinner sig i.

I förrgår meddelades att flygbolaget, sin vana trogen, gjorde en miljardförlust även förra året.

SAS har förlorat över 14 miljarder kronor de senaste fyra åren och anledningen till att dess plan fortfarande kryssar ovan molnen är att ägarstaterna, med storägaren Sverige i spetsen, ständigt tätar luftslottets läckor med skattepengar.

Nu har det gått två år efter regeringens senaste miljardsatsning och SAS lär behöva nya pengar för att undvika den kraschlandning som på en fri marknad hade inträffat för länge sen.

Att en regering som ständigt berömmer sig för sitt ekonomiska ansvarstagande kvarstår som största ägare i ett sådant förlustprojekt är ungefär lika logiskt som om IOGT-NTO skulle investera i Absolut Vodka.

Men i sin höjdsjuka kan politikerna varken tänka rationellt eller röra sig bort från sin olycka.

I det här fallet är tillståndet inte orsakat av syrebrist, utan av den mystiska effekt som flygplan har på politiker. Det är någonting med flyg som fyller deras huvuden med rosa moln. Nationer vill ha egna flygbolag, och kommuner egna flygplatser, precis av samma skäl som människor vill ha en fin bil att glänsa med i villaområdet.

Flyg ger status och stolthet. Eftersom sådant inte kan mätas i pengar spelar lönsamhet en underordnad roll. Det anses självklart att subventionera flygbolag och flygplatser.

Medan staten ansvarar för SAS, fortsätter Jönköping att pumpa in pengar i sin lilla flygplats. På bara två år har man förlorat 35 miljoner kronor.

Det är svårt att komma på en ort med mindre behov av en flygplats än Jönköping, där Sveriges tre största städer finns inom en radie av drygt 30 mil.

Ingen av Sveriges regionala flygplatser är lönsam, trots att staten varje år satsar 100 miljoner kronor och kommunerna ännu mycket mer.

Skavsta utanför Nyköping skulle, med 2,5 miljoner passagerare per år, möjligen kunna gå med vinst om Ryanair betalade marknadsmässigt för sin verksamhet.

Men bolaget har åkt snålskjuts sedan etableringen.

Kommunen har dessutom betalat 55 miljoner kronor i stöd till företaget, förklätt som "marknadsföring".

Ryanairs personal får inte organisera sig fackligt, och riskerar att sparkas efter tre dagars sjukfrånvaro.

Att en socialdemokratisk majoritet valde att betala så mycket pengar till ett företag med sådana villkor är sensationellt. Men eftersom det handlar om flyg ändå inte förvånande.

Problemet med flygets skattesubventioner är inte bara att pengar kastas i sjön. Pengarna smutsar också ner atmosfären. Flygets andel av koldioxidutsläppen ökar drastiskt. EU har nyligen infört en koldioxidskatt på flygtrafik. Men i resten av världen är flygets nedsmutsning kostnadsfri.

Och till skillnad från andra trafikslag miljöbeskattas inte heller den nationella flygtrafiken i Sverige.

Om vi ska kunna flyga på samma sätt i framtiden behövs mer än ett tekniskt genombrott - en revolution.

Men varför skulle flygindustrin behöva bekymra sig om framtiden så länge den kan förlita sig på skattepengar?