I centrum stod vita, skräckslagna familjer som drevs bort från sina ägor. I bakgrundens oskärpa fanns angriparna - de svarta mobbarna som sades anföras av gamla militärkompisar till den diaboliske diktatorn Mugabe.

Vi fick lära oss att familjernas blomstrande farmer nu överlämnades till en korrupt, svart elit i vars oföretagsamma händer de skulle förfalla.

Bilderna väckte enormt starka känslor i västvärlden, framför allt i Storbritannien, som nuvarande Zimbabwe en gång i tiden tillhörde. Med tanke på hur hemska många av dem var är det inte konstigt. Men engagemanget för de vita farmarna handlade förmodligen inte bara om våldet flera av dem utsattes för, utan ännu mer om den identifikation många vita tittare och läsare kunde känna - våra egna rädslor.

Skräcken för den våldsamma, svarta folkmassan som tar ut sin hämnd sitter djupt i vårt koloniala DNA. I Zimbabwe tycktes hotet bli verklighet. Landreformen blev i västvärlden sinnebilden av Mugabes tyranni trots att katalogen över hans övergrepp innehåller så mycket värre och blodigare oförrätter. De har nästan uteslutande drabbat svarta. Vita är för övrigt i minoritet även bland landreformens offer. Sedan millennieskiftet har tio vita farmare dödats medan ett hundratal av deras svarta lantarbetare slagits ihjäl. Det är ändå de vita familjernas skräck som har gjort intryck.

Faktumet att farmarna förvärvade sina ägor genom sitt koloniala herravälde i rasiststaten Rhodesia skulle kanske ha varit mer besvärande om historien hade berättats på ett annat sätt. Eftersom det sades att de svarta som tog marken inte var fattiga och förfördelade och var mer intresserade av lynchning än jordbruk kunde historien skjutas åt sidan.

Men den bekväma bild som sattes av jordreformen har på senare år börjat ifrågasättas. Detta berättade Ekot om i ett reportage från Zimbabwe i går.

Förändringen beror framför allt på forskningen som den brittiske jordbruksprofessorn Ian Scoones och hans kolleger har bedrivit. De har visat att den stora merparten av dem som har tagit över den beslagtagna jorden är vanliga, fattiga zimbabwier - inte medlemmar av Mugabes elit. Hundratusentals har fått mark att odla och många av dem har gjort häpnadsväckande framsteg, även om jordbruksproduktionen fortfarande är väsentligt lägre än innan år 2000.

Få hade trott att fattiga människor utan förkunskap eller kapital kulle kunna odla den omvittnat komplicerade tobaken med framgång. Men det är precis vad många zimbabwier har lyckats med. Och tack vare jordbruken har det uppstått sprudlande mikroekonomier där det förr inte fanns någonting.

Det här ursäktar inte på något sätt våldet och rättslösheten som har präglat landreformen. Men det påminner om att landreformer kan vara en viktig väg ut ur fattigdom. I Zimbabwes fall är de också en moralisk nödvändighet. Det är inte mycket mer än ett sekel sedan som landets ursprungliga befolkning började omplaceras från de bördiga marker som kolonialherrarna ville ha för sig själva. Så sent som 1999 ägde den lilla, kvarvarande vita minoriteten 75 procent av den bästa odlingsmarken.

De vita farmarna måste få ordentlig kompensation för besväret. Men de får finna sig i att dela med sig av marken till dem som bestals på den.